Efter kvartsfinalen var det ett jäkla tjat om att målvakten i det svenska VM-laget gjort ett par tabbar. Kommentarerna verkar gå ut på att detta förklarade förlusten för Sverige. Hade inte Lindahl gjort si eller så hade Sverige säkert vunnit....
Alla som såg matchen vet att det inte var fallet. Detta lag var dömt redan efter tjugo minuter. Då började det sakta luta mot avskrädeshögen (där bronsmatchen sedan avgjordes till Sveriges fördel) Det är inte så att ett bättre lag vinner över ett sämre lag därför att det sämre lagets målvakt gör ett par tabbar. Sämre lag förlorar mot bättre lag därför att de sämre är sämre och de bättre bättre.
Lägg det på minnet så kommer ni att ha mindre utbyte av de sportkommentatorer som medierna kavlar fram på oklara grunder.
Det ytliga ger visserligen vid handen att ett par mål inte skulle ha blivit av om målvakten handlat annorlunda. Men om så vore fallet, skulle Sverige fått sitt första mål, om misstag inte skett? Det går inte att spela fotboll utan att någon begår det som efteråt visar sig vara ett misstag. Lägg det på minnet också.
Alla kunde exempelvis se att fler än den svenska målisen gjorde misstag. Antalet passningar som gick fel i det svenska laget var många.
TV-kommentatorerna utnämnde till och med det svenska laget till världsmästare i felpassningar.
Men skillnaden är att en missad passning av en utespelare sällan får samma konsekvens som ett misstag av en målvakt. Denna har vanligtvis ingen som står bakom sig utan är den sista utposten.
Visst, det kan hända att en annan spelare är längst upp i ansvarskedjan. I en av de tidiga VM-matcherna räddades det svenska laget av att en spelare stod på mållinjen och nickade bort en boll som var gjuten för att gå i mål.
Att hon stod där, precis där bollen kom, var lyckat. Hade hon stått en meter bort hade även hon gjort ett avgörande misstag.
Allmänt kan vi säga, att det förvisso brukar gnällas på att en målspottare missar öppet mål, men konsekvenserna är, ytligt sett, inte lika fatala som när målvakten gör en tabbe. Det är också därför som det ibland kan vara svårt att få fram en extramålvakt inför en match, om den ordinarie uppsättningen saknas. Den som ställer sig i mål tar också på sig det största ansvaret i laget.
Ansvaret för det ytliga. Ansvaret för att bära skulden för förluster. Ansvaret för att vara den sista utposten innan katastrofen. Om vi ser till ytan.
Vi har lätt att förväxla det ytliga med det underliggande. Låt mig göra en drastisk jämförelse. Ganska ofta sägs det att Hitler var en av världshistoriens värsta mördare. Eller Mao, eller Stalin. Men mig veterligt har ingen av dessa figurer själv dödat någon. De hade andra som gjorde jobbet. Därför är det meningslöst att älta dessa huvudfigurers skuld för den som verkligen vill gå till botten med vad som hände och varför. Hur kunde dessa regimer utföra sådana otroliga excesser? Vilka mekanismer låg bakom?
Alla tre figurer - Hitler, Mao och Stalin - var förvisso drivande och avgörande personligheter. Men det kan inte ensamt förklara historiens förlopp. Snarare kan vi väl säga att de alla tre på ett utmärkt sätt kom att representera såväl traditioner som tidsanda i sina respektive miljöer.
Således. För att förstå varför det som händer måste vi se till mer än ytan. För att slippa det brukar vi vara tacksamma för att hitta en syndabock. I det här fallet var det den svenska målvaken. En annan gång är det Göran. Eller Mona.