Persson upprepade sin kritik mot det rödgröna samarbetet och vill se en återgång till den klassiska modellen. Den innebär att man går till val på sin egen politik. Om stödet från väljarna inte räcker (vilket det inte brukar göra) får man söka stöd från andra partier för att kunna regera. Och det är ingen djärv gissning att det blir den nya S-ledningens linje.
Men var då det rödgröna samarbetet ett stort misstag? Ja, med valsiffrorna i näven är det ju lätt att svara ja på den frågan. Men om man inte hade försökt 2010 skulle kanske modellen ha kommit till användning 2014. Då skulle samverkan i en rödgrön allians framstå som ett segerrecept. Nu har man testat och försöket utföll inte till belåtenhet.
Göran Persson andades optimism, vilket är en bristvara i arbetarrörelsen i dag. Men det finns fog för optimismen. Den i grunden starka arbetarrörelsen kommer att samlas kring den nya ledningen. Sommestadanhängare, Österbergförespråkare, Östrosentusiaster och alla andra kommer att sluta upp bakom den som blir vald. Och när partiet väl får en ledning kommer många av de tveksamma att återvända.
Samtidigt är det stigande spänningar i högeralliansen. Moderaternas enorma dominans börjar ta ut sin rätt. Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger risigt till i alla opinionsmätningar. I den mätning som presenterades i går var KD ute ur riksdagen medan Centern balanserade på tröskeln. Om de två partierna profilerar sig finns alltid risken för att regeringen spricker, om man fortsätter att verka i Moderaternas slagskugga är risken stor att partierna krymper än mer och riskerar att slås ut ur riksdagen. Dessutom leder Reinfeldt en minoritetsregering, vars väg kommer att kantas av diverse nederlag.
Exledaren Persson tror att socialdemokratin ganska snabbt kan återta platsen som den ledande politiska kraften i Sverige. Allt talar för att han har rätt i den analysen.
Det finns en tradition i arbetarrörelsen att inte träda fram och erbjuda sina tjänster; Persson är ju själv ett lysande exempel på det. Man får inte vara framfusig. Det finns ett behov av att försöka ändra på dessa traditioner och göra hela processen vid val av ny partiledning mer öppen. Varför inte, som i en del broderpartier, satsa på medlemsomröstning?
Samtidigt varnade Göran Persson för uppdelningen i höger och vänster i partiet. NN är partivänsterns kandidat och YY har högerstämpeln i pannan. En förklaring till de svenska socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är ju att man internt kunnat enas. Efter stormiga debatter och intensiva kampanjer har alla ställt upp på den segrande linjen. Det är viktigt att fullfölja den traditionen. Partier som börjar ägna sig åt fraktionsstrider och kamarillaverksamhet går snabbt ned sig i dyn.
Intervjun i Agenda förmedlade hopp. Det våras för socialdemokratin!