Jag har sett kineser väta sin insamlade wellpapp för att få mer pengar när de säljer per kilo till återvinningen. Jag har sett amerikaner sälja två för priset av tre. Jag har ätit av Findus hästkött i tron att det var färskt nedfryst lasagne av högsta kvalitet. Jag har sett direktörer muta sin smuggelkaviar förbi ryska tullare med en enkel tjugodollarsedel. Och jag har hört om läkare som väljer att hellre göra sjukvårdsinsatser som ger kliniken mer pengar än det som hindrar och lindrar patientens nöd.
En tolkning av allt detta är att världen blivit smittad av nyliberalismens egoistiska moral. Att det var bättre förr, när folk skuttade ur sängen för att skaffa föda till medmänniskorna genom att mjölka sina kor, tjäna sitt folk genom att marschera ut till skjutfältet, kämpa för sin klass genom att klistra valaffischer, eller rädda mänskligheten genom att stapla brädor på sågverket. Allt utan hänsyn till pengarna. Utan som ett resultat av sin kärlek till medmänniskan.
En annan tolkning är att det är pengar, kulor, stålar, djengi, klöver, långschalar, deg, etc som får oss att ticka. Att folk faktiskt går med i facket - inte främst för att tjäna sina bröder och systrar - utan för att vakta sin egen välfärd. Att vi betalar skatt för att vi tycker välfärdsstaten är ett bra försäkringssystem som minskar risk och säkrar en minimistandard om allt annat skulle gå åt pipsvängen.
Vilken av dessa två tolkningar vi tror på beror lite på vilken människosyn vi har. Själv prenumererar jag på uppfattningen att folk i allmänhet är upplyst egoistiska. Och att det är att föredra framför ett samhälle där folk lägger sig för kollektivet. Exempelvis är facket - tror jag - ett resultat av att folk är egoistiska och därför väljer att bete sig kollektivistiskt. Inte för att de vill sjunga med änglarna, utan för att säkra sin överlevnad.
Fast det är rätt många som tycker att samhället försämrats genom att folk blivit alltför självupptagna. Det finns en saknad efter folkhemmet, det oegennyttans samhälle, där sjukvårdspersonalen jobbade stenhårt för att ge alla den vård de behövde; folk gick på möten om kvällarna istället för att titta på egocentriska excentriska meglomaniska TV-serier.
De föreställer sig att på den gamla goda tiden hade folk hallspeglar för att det var snyggt, inte för att de själva skulle kolla om de var snygga. De tycker det var bättre förr. När det enda styrsystem som behövdes var heder och ära. När statsministrar hette Tage och inte Fredrik, finansministrar hade hängslen och inte hästsvans, när det mest sexuella var att Coca-Cola serverades i kurviga glasflaskor, och det doftade vått ylle i klassrummet på vintrarna.
Nostalgikerna tycks mena att det är dags att återinföra kristendomen, utan att säga det. Det finns en längtan efter en gemensam moral som gör att folk tar sig i kragen och lyder utan att behöva mutas med kalvstek redan på söndag.
Själv tycker jag inte det var bättre förr. Men därmed inte sagt att det är så mycket bättre nu.