Det var 1959 - året då det hände
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Samtidigt var den interna striden om svenskt atomvapen fortfarande inte avgjord inom socialdemokratin. I främsta ledet bland motståndarna stod s-kvinnorna anförda av Inga Thorsson, uppbackade av veteraner i rörelsen som Ernst Wigforss och den mångårige utrikesministern Östen Undén.
Mitt i alltihop ställer Sovjetledaren Nikita Chrustjov plötsligt in ett officiellt besök i Sverige. Som direkt orsak anges den borgerliga kritik som fått honom att känna sig ovälkommen. I efterspelet får detta sen regeringen att göra en omstridd utrikespolitisk markering mot högerledaren Jarl Hjalmarsson genom att utesluta honom från att ingå i Sveriges FN-delegation.
För egen del var jag nätt och jämnt sjutton fyllda och mest koncentrerad på fotboll och flickor - tyvärr utan större framgång med någondera - men får ta till mig dramatiken i efterhand, via Tage Erlanders dagboksnoteringar. Och visst finns det memoarer som skildrar politiska skeenden från insidan, men ifråga om närvarokänsla är det ingen som slår Erlander. Utgivningen av hans dagböcker har gett oss en fortlöpande direktinsyn i en politikers tankevärld som får kallas unik.
Fast den Erlander av årgång 1959 vi möter är ju - det ska sägas - en delvis annan än den som mötte oss i anteckningarna från de första åren som partiordförande och statsminister. Utbrotten har dämpats, liksom den frätande självkritiken. Säkrare i sin roll, förstås. Men man kan väl också gissa att han plötsligt insett att det han skriver kommer att bli läst en gång och att detta haft en mildrande effekt.
Notabelt är också att samma Harpsund han först för sitt liv inte ville veta av - förenat med överklassliv som det var - nu blivit honom nästan oumbärligt. Det går fort att vänja sig vid bekvämligheter och Erlander var uppenbart inget undantag.
Jämfört med i dag kan det politiska tempot för femtio år sen framstå som nära på lättjefullt. Upp till Kiruna tar Erlander förvisso flyget, men annars är det fortfarande oftast järnvägen som gäller då statsministern är ute och reser. Ensam, utan livvakter. Det gav förstås inte bara tillfälle till kontakter med andra resenärer utan också tid att läsa och tänka. När hinner våra dagars inrutade politiker det, egentligen?
De personliga relationerna partiledarna emellan var däremot knappast mer idylliska än i dag. Misstänksamheten mot allt vad FP-ledaren Bertil Ohlin gör och uttalar tar sig uttryck på så gott som varje sida och man kan på goda grunder anta att den var ömsesidig. Att Einar Norrman, som tvingats avgå som LO:s andre ordförande några år innan, har kontakter med kommunistpartiet får Erlander rapport om via polisiär telefonavlyssning, och tydligen utan att han reagerar närmare över ett så uppenbart integritetsbrott. Tage Erlanders dagböcker ger en inblick i det kalla krigets politiska klimat. En inblick som inger obehag, även ett halvsekel efteråt.