Statens finanser är i så dåligt skick att överskottsmålet inte kommer att nås förrän tidigast under nästa mandatperiod. Det dystra besked gav finansminister Magdalena Andersson när hon hade gått igenom ”böckerna” efter regeringsskiftet.
Självfallet fick detta konstaterande den redan tilltufsade borgerligheten att gå i taket. Visst hade man skött sig och inte lämnade man efter sig en ekonomi i nära nog fritt fall.
Sanningen var att inte bara att sjuka, arbetslösa och ensamstående hade förlorat under de åtta borgerliga regeringsåren. Allt fler ”normala” hushåll hade också fått det svårt att få debet och kredit att gå ihop.
I alliansregeringens Sverige var det alltför många som ställdes vid sidan. Utanförskapet ökade. Till detta kommer att samhällets regler ibland får motsatt verkan för dem som mest behöver stöd. Något som är problemet med alla inkomstprövade bidrag. De borde istället ersättas av generella stöd. För det är i grunden bara den generella välfärden som kan leda fram till större rättvisa. Här har regeringen Löfven ett jobb att göra.
Den borgerliga alliansen lämnade de mest utsatta åt sitt öde och gjorde dem mer osynliga. De fick ta de tillfälliga jobben, de de fick ett svagare skyddsnät, sämre bostäder. Det finns hur mycket statistik som helst som visar hur alla regelförändringar i skatte- och bidragssystemen påverkat den enskildes ekonomi under alliansens tid vid regeringsmakten. Klart är att de svagaste fått det sämre.
Det blir därför ett långt och tungt och tungt arbete för att bygga en ny grund för ett rättvisare samhälle. Alla ska ha sin del av tillväxt och välfärd. Då handlar det inte om vad alliansregeringen så arrogant kallade ”välvilja” utan om rättvis fördelning av resurser och tillväxt.
Allt skulle bli så mycket bättre när skattenivåerna sänktes hette det när Fredrik Reinfeldt var i sitt esse. Detta helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att upprätthålla en rättvis välfärdspolitik.
För Socialdemokraterna handlar politiken i grunden om att lyfta fram de grupper som är utsatta. De som hamnat på efterkälken.
Under valrörelsen varnade eller skrämde regeringen Reinfeldt för att den rödgröna oppositionen dels jobbade för en kommande utgiftschock, dels för en skattechock. Nu avslöjas hur den förra regeringens passivitet och avsaknad av konstruktiva grepp för att få fart på ekonomin och jobben drabbat hela samhället.
Allt fler i Reinfeldts högersamhälle blev beroende av kommunernas försörjningsstöd, och har tvingats leva på eller under existensminimum. En sådan verklighet tar tid att reparera. Inte minst för en minoritetsregering som tvingas lotsa fram mellan de politiska blindskären för att skapa majoriteter för sina förslag.
”Vi kan alltid nå längre än vad i dagens perspektiv ter sig möjligt. Vi måste hålla drömmen om framtidssamhället levande. Men drömmarna får inte föra oss bort från verkligheten och dra uppmärksamheten från vad som måste göras här och nu.” Så sade en Socialdemokratisk politiker för många decennier sedan. Det håller även för politiken 2014.