Vårdkedjan fungerar inte. I dag bollas psykpatienterna mellan landsting och kommuner. Ingen vill ta riktigt ansvar. Alla skyller på alla. Desperata, vårdsökande människor nekas vård.
Samtidigt som problemen med den svenska psykvården blivit allt tydligare har landstingen fortsatt att skära ner på vårdplatserna för psykiskt sjuka. Från att i början av 1980-talet ha varit närmare 27 000 finns i dag knappt 5 000 platser.
Ord och välmenande uttalanden om alla de brister som finns hjälper inte de psykiskt och fysiskt utslagna som just nu i denna stund skulle behöva en vård som de inte får eller som över huvud taget inte finns tillgänglig.
Samtidigt är det mycket svårt att bedöma vem som är farlig för sin omgivning, eller som en läkare i psykiatri uttryckt det: "Att veta vem som är farlig för omgivningen är lika svårt att förutsäga som ett åskväder".
I dag finns omkring 80 000 psykiskt sjuka i vårt land. Bara ett ytterst fåtal av dessa anses som farliga, men problemet finns där.
En av orsakerna till att det gått som det gått finner man framförallt i det delade huvudmannaskapet mellan landsting och kommuner, men också i att psykiatrivården och vården av missbrukare är delad. I dag döms dessutom många psykiskt sjuka till fängelse, där ingen vård ges över huvud taget. Möjligheterna till tvångsvård har begränsats.
Det är alltså mycket som måste åtgärdas för att vi ska få en psykvård som fungerar ända ut till den frustrerade uteliggaren.
Psykiatrisamordnare Anders Milton har på ett förtjänstfullt sätt utrett frågan och talat om för beslutsfattarna vilka resurser i pengar som krävs för att vården ska fungera någorlunda väl. Behovet av fler vårdplatser är omfattande. Lagstiftningen behöver också förändras.
Utrett och klart. Nu är det upp till politikerna att ta tag i frågan. Hittills har inte mycket hänt för att förbättra situationen inom psykvården. I väntan på att så ska ske får vi räkna med att det som skedde i Jönköping kan hända igen och tyvärr igen.
De resurser som till och från utlovats har begränsas och är helt otillräckliga. Visst har det skett förbättringar, men tyvärr bara på marginalen. I stort är problemen ungefär de samma i dag som 2003, då Milton av den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsattes som psykiatrisamordnare. Den psykiatriska vården fungerar fortfarande dåligt och ojämnt över landet. Det nödvändiga helhetsgreppet saknas.
Bristerna får alltför ofta våldsamma konsekvenser som drabbar oskyldiga. Nu är det mer än bråttom. Konkreta åtgärderna måste fram. Det räcker inte med välmenande fraser, eller med nya utredningar som upprepar redan kända argument och frågeställningar.
Människor som söker och behöver vård måste också få den. Både de som måste få akut hjälp och de som har ett så kroniskt sjukdomstillstånd att de ständigt måste omfattas av den trygghet som vården innebär.
Vår välfärd får inte ha så grova maskor att de psykiskt sjuka ramlar igenom välfärdsnätet. Samhällets uppgift måste vara att skydda och stötta människor som inte förmår att skydda sig själva och som kan vara farliga för sin omgivning.
Bildtext:
En åttaårig pojke knivskars till döds i Norrahammar utanför Jönköping. Häktad för dådet är en 27-årig man, tidigare dömd till psykiatrisk vård. Ett i en rad liknande tragedier har skett de senaste åren.