Annie Lööf (C) satte ord på anledningen bakom. Syftet var att ifrågastätta Stefan Löfvens (S) trovärdighet när det kommer till politiken mot extremismen i EU. Under första maj skanderade SSU Malmö rader ur en gammal kampsång om Palestinas rätt till frigörelse från Israels ockupationsmakt. En fråga som för övrigt är lika aktuell idag som vad den var under 70-talet.
De ville framställa ungdomsförbundets ställningstagande för Palestina att handla om antisemitism. Som att politisk ockupation och imperialism skulle vara en del av en religiös tillhörighet. Klart att raderna som skanderas kan problematiseras, inte minst i en kontext när antisemitismen breder ut sig i Sverige.
Men i EU-debatten är det ett lågvattenmärke av högern att försöka få ett stöd till Palestinas folk att handla om Stefan Löfvens bristande förmåga att driva frågor mot extremism.
Det är två helt olika frågor, även högern vet att det är ett långskott. Stefan Löfven röt ifrån när Jimmie Åkesson (SD) försökte sig på samma retoriska grepp som Ulf Kristersson (M) och Jan Björklund (L). ”Du är fullständigt okvalificerad att föra en sån här diskussion.” sa Löfven.
Och ja, klart det är magstarkt av Sverigedemokraterna att försöka kritisera Socialdemokraternas ”extremism” när Sverigedemokraterna själva, i nutid, har en Europaparlamentariker som uttrycker sitt stöd till ungerska fascisten Victor Orban, och vill se fler politiker som honom i Sverige.
Problemet är att ett försök till förminskning av Löfvens trovärdighet är det enda de kan gå på. För de har själva ingen vettig EU-politik. Sverigedemokraterna har den senaste mandatperioden i parlamentet gjort precis tvärt om vad man nu går till val på. Högerhanden har inte en blekaste aning om vad vänsterhanden gör.
Moderaterna ingår i en grupp i Europaparlamentet som öppnat upp för samarbeten med partier på den absoluta högerkanten, och deras egen parlamentsgrupp har själva tagit ställning mot flera jämlikhetsförslag och förslag för att stärka kvinnors rätt till sin egen kropp, bland annat.
Liberalernas går till val på att det ska bli mer EU, men ett mer intetsägande budskap är svårt att hitta.
Eller ja, kanske får Kristdemokraterna dela på den förstaplatsen med sitt ”make EU lagom again”, med en positiv association till Donald Trumps valrörelse i USA och hans förda politik.
Men vad Kristdemokraterna egentligen vill är det ingen som vet. Mer än att det ska vara lagom. Och att de motsätter sig sociala reformer för kvinnlig frigörelse, i en tid när Europa har världens mest välutbildade hemmafruar samtidigt som många länder skriker efter arbetskraft är orimligt.
Om man trots allt ska låta EU-valet (eller EP-valet, om man ska vara korrekt) handla om extremism måste man också presentera en verklighetstrogen problembild. Vad syftar man till när det kommer till extremism och vad beror den på?
Det duger inte med att slänga sig med ett känsloladdat uttryck de flesta på något sätt kan relatera till, men som ingen vet vad den andra menar med det. Så vevandet fortsätter. Förhoppningsvis orkar högern hela vägen fram till valet