Det räcker inte med en kvinna
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Partiet måste lyfta fram vad det faktiskt står för. Ska socialdemokraterna åter kunna framstå som dem som driver arbete åt alla, som försvarar det arbetande Sveriges intressen, finns det ingen annan väg än att tala om företag, forskning, infrastruktur, entreprenörskap, och allt annat som har med de välståndsbringande krafterna att göra.
Till detta kommer allt som har att göra med ett socialförsäkringssystem som förutsätter ett folk i arbete, grön omställning i näringslivet inför framtidens exportmarknader, en allmän förskola och en ny arbetsmarknadspolitik för kunskapssamhällets krav.
Socialdemokraterna har det mesta av detta i sitt program. Det är själva presentationen till väljarna som misslyckats.
En katastrof är det också om partiet väljer en ordförande utan att försäkra sig om att en ny ledarstil säkerställs. Gärna karismatisk, men inte kejserlig.
Diskussionen om Göran Perssons efterträdare handlar inte om att utse en ny presidentkandidat. Det handlar inte heller om att överlåta tillsättningsfrågan till medierna.
Socialdemokratin är på väg att överlåta partiledarfrågan på nätomröstningar i Aftonbladet och den politiskt korrekta mediavänsterns krav på nya nyllen. Därmed grundläggs framtida katastrofval, var så säker.
Dessutom verkar de flesta ha tappat bort att en ny partiledare måste sitta i riksdagen. Det politiska livets centrum är i parlamentet, och en partiledare som inte finns där kommer att sakna det rätta greppet över de politiska processerna. Socialdemokratin går mot en katastrof om partiet får för sig att riksdagen inte är lika viktig som att få högt mediagenomslag.
Och det räcker inte med att kräva "det måste bli en kvinna". Om det vore så enkelt finns det drygt fyra miljoner att välja på. Och sannolikt skulle Victoria då vara bäst, antingen kronprinsessan eller Silvstedt, om nu nätomröstningarna och mediagenomslaget skall vara rättesnöre för tillsättningen.
Ska det vara en kvinna måste det vara någon som sitter i riksdagen, helst också invald på socialdemokratisk lista (annars vore Maria Wetterstrand det bästa valet). Och det finns sådana kandidater, som Mona Sahlin, Ulrika Messing och Karin Jämtin.
Det innebär inte att Margot Wallström avvisas, men hon har mycket tydligt tackat nej till svensk politik och valt att stanna i kommissionen. Hade hon önskat hade hon kunnat sitta i riksdagen nu, och varit nästan självskriven som partiledare.
Behövs Margot Wallström i svensk politik och verkligen vill komma tillbaka finns det en alldeles utmärkt post för henne, nämligen som partisekreterare. Det jobbet är snart ledigt. Då kan hon också visa om hon alltjämt brinner för svensk politik och kan få något gjort. Och om behov uppstår, kan hon kliva in på partiledarposten sedan hon fått en plats i riksdagen efter valet 2010.
Således. Partiet måste bestämma en politisk linje, inte bara välja partiledare. Och om det nu ska vara en kvinna, måste hon sitta i riksdagen. Och det kan vi ha redan i morgon bitti, fråga Mona Sahlin.