Ett problem när man ska diskutera ideologi och de idéer som varit bärande för civilisationens utveckling är att man istället hamnar i ett politiskt skyttegravskrig med statistik och siffror som ammunition. Statistik från samma källa kan vinklas för att underbygga diametralt olika åsikter. Statistiken fyller givetvis en viktig betydelse i många fall när den analyseras och infogas i ett utvärderande resonemang. Men när det gäller grundläggande mänskliga värden så måste övertygelsen förankras i något djupare än produktivitetsdata och tillväxtkalkyler.
När man pratar om alla människors lika värde så är det inte något som kan härledas på det viset. Det är en princip med en intellektuellt och en emotionell grund. Det handlar om att se varje individ som den människa den är. Att förstå de känslomässiga bevekelsegrunderna för varje människa. Att förkasta alla försök att gradera mänskliga kvalitéer efter härkomst, religiös tillhörighet eller hudfärg. Att inse att människan är mer komplex och fantastisk än vad som syns på ytan och att de fördomar som vi ryggradsmässigt tillämpar leder oss bort från respekten för varje individs värde. Alla har vi fördomar och fördomen är lika gammal som människan själv. Men begåvade med moral och intellekt har vi förmågan att hos oss själva ifrågasätta reflexmässiga omdömen om våra medmänniskor och kategoriska indelningar av grupper av individer.
Alla människors lika värde är en universell humanistisk princip. Några av de största och mest flagranta avstegen från detta samhällsbärande ideal sker via rasismen, främlingsfientligheten och i viss mån även nationalismen. Inom dessa idékluster är det kollektiva skuldbeläggandet en grundmekanism. Där tillämpas resonemang som du aldrig skulle använda mot "de egna" utan bara mot "dom andra". Alltså de medmänniskor man reagerar fördomsfullt mot. Människor som kanske inte ser ut som du eller jag men som antingen du eller jag som människor kanske har mer gemensamt med än vad vi har med varandra.
Det är med sorg i hjärtat jag ser hur rasism och hat breder ut sig i Europa. Även i min lilla hemort, Arvidsjaur. Vänner till mig som flytt från en annan kontinent efter att ha legat under golvbrädorna i sina hus medan deras familjer hänsynslöst mördades anländer till ett i många fall kyligt Arvidsjaur. Att få välkomstfrasen "negerjävel" kastad i ansiktet efter att ha genomgått såpass svåra umbäranden är obeskrivligt förnedrande.
För några månader sedan fick jag ett telefonsamtal. I andra änden hävdade en mansröst att jag som sosse bar ansvaret för en muslimsk invasion och förtjänade ett nackskott. Några veckor senare cirkulerade ett mail som nådde några av mina kamrater i SSU Norrbotten. Där hävdade en person som gick under pseudonym att Anders Behring Breivik hade handlat ädelt och lojalt mot sin nation och att en liknande utrensning borde verkställas i Sverige. Nu senast uttalade sig SD-politikern Patrik Ohlsson på följande vis "SSU bör drag som går åt precis det håll som medförde deras norska partikamraters död förra sommaren". Det är svårt att tolka det som något annat än att Ohlsson hävdar att en konsekvens man måste räkna med om man opponerar sig mot rasism är att bli kallblodigt avrättad. Sverigedemokraternas pressekreterare avfärdar den oro som väckts bland SSUare och de känslor av obehag uttalandet väckt. Inte minst för att många av oss haft kamrater som befann sig eller mördades på Utöya. Min uppmaning med den här krönikan är följande. Reflektera över de fördomar som dyker upp. Hos dig själv och hos andra. Bemöt dem i det dagliga samtalet. Våga ifrågasätta. För i dag, med massakrer i Syrien och förtryck i stora delar av världen, är behovet av humanism och öppenhet större än någonsin.