Utvärdera den svenska militära och civila insatsen i Afghanistan. Det är ett rimligt krav Svenska Afghanistan-kommittén, SAK, ställer. Senaste numret av magasinet Afghanistan NYTT är en svidande vidräkning av både den svenska och internationella närvaron i landet under tolv år.
Afghanistan är ett land som projicerats av kolonialisters ideal. Väst trodde att landet tvärt skulle växla till en kapitalistisk ekonomi med liberaldemokratiska förtecken när talibanerna fråntogs makten 2001. Sovjet trodde att afghanerna skulle omfamna kommunismen och invaderade 1979.
Landet har dock genomfört det första demokratiska presidentvalet i två omgångar, 6 april och 14 juni. Under midsommarhelgen rapporterades ett alltmer spänt läge mellan anhängare till de två slutkandidaterna Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani. Bland annat framkommer anklagelser om valfusk. Ett preliminärt valresultat väntas 2 juli.
Valets första omgång bedömdes som en framgång av exempelvis utrikesminister Carl Bildt, bland annat på grund av kvinnors höga valdeltagande. Jag tänkte: Nu dras kvinnokortet fram igen. Att befria kvinnor framhölls som ett av huvudmotiven till att det internationella samfundet med USA i spetsen, efter 11 september 2001, tog över och installerade Hamid Karzai som president. Men, visst är det skitbra att också kvinnor har rösträtt och att de använder den. För egen del tror jag att Svenska Afghanistan-kommitténs långvariga och enträgna arbete för flickors och kvinnors rättigheter spelat större roll än den svenska miltära insatsen, vilket försvarsminister Karin Enström påstod i TV4: Nyhetsmorgon i juni 2012.
SAK har kunnat förhandla med olika regimer – även under talibanstyret kunde de lokalt förhandla om flickors rätt till skolgång. SAK har som villkor i sitt stöd att kvinnor ska vara delaktiga på alla nivåer. I Afghanistan Nytt har vi under 30 år kunnat följa SAK:s feministiska arbete på plats.
Ett av problemen med utformningen av bistånd, både nationellt och internationellt, är att det allt oftare länkas till politik, diplomati och militära insatser. Fredsbevarande insatser bekostas av bistånd som borde gått till exempelvis hälsovård och fattigdomsbekämpning. Biståndsarbetare – och projekt – tappar i trovärdighet när civila insatser är kopplade till politik och militär.
Bildt anser att den svenska militära insatsen varit bra för Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet. Inte gentemot Afghanistan, utan gentemot USA och Nato. Det har skett på bekostnad av FN:s betydelse. Sverige har lagt sig allt närmare USA:s säkerhetspolitik vilket inte minst FRA:s avlyssningssamverkan med NSA visar.
Afghanistan Nytt #2 2014 lyfter frågan varför Sverige fick ett så prestigefullt uppdrag i Afghanistan, trots att Sverige är en liten militär aktör och inte medlem i Nato. Uppdraget hette Provincial Reconstruction Team och handlade om att militära enheter skulle stödja och stabilisera regioner. Meningen var att Afghanistans militära och polisiära kapacitet skulle utvecklas men insatsen kom alltmer att handla om strid. Antydningar om att detta lett till att svenska vapen kunnat testas i fält har framkommit. Sverige är som bekant en betydande vapenproducent.
Om Sverige tänker fortsätta med militärt deltagande i främmande land vore det märkligt om inte Afghanistan-insatsen utvärderades, vilket Hans Linde, utrikespolitisk talesperson i vänsterpartiet, tidigare krävt. I stort sett allt i samhället ska utvärderas numera, så varför inte också militära insatser?
Hur sammanblandad var exempelvis den FN-sanktionerade Isaf-styrkan och USA:s antiterrorprojektet Operation Enduring Freedom? Vad i den svenska insatsen har fungerat – och inte? Hur har insatsen påverkat militariseringen av biståndet?