Tevebilderna från Sydafrika i förrgår väckte ofrånkomligen minnen. Minnen från de där otroliga aprildagarna i Kapstaden 1994 när landet gick till det historiska val där alla, oavsett hudfärg, för första gången fick rösta. Tidigare hade ju den rätten förvägrats landets svarta befolkningsmajoritet.
Det innebar att bland förstagångsväljarna denna gång återfanns även landets blivande president, den 75-årige före detta straffången Nelson Mandela. Det var fortfarande mörkt när jag gick från hotellet strax före sju, ner genom Ostindiska kompaniets gamla trädgård, där uteliggarna just vaknat på sina hårda bänkar, förmodligen utan en tanke på att det var en historisk dag de steg upp till. Men utanför Center of Good Hope några minuter senare ringlade kön redan hundratals meter lång, en kö som hela tiden fylldes på.
Det låg förväntan och spänning i luften och det var inte ett dugg svårt att få folk att uttala sig om vad de kände: "En milstolpe! Som vi har väntat! Visst, det har dröjt alldeles för länge, men i dag är vi bara glada." Ovanan märktes, kön rörde sig bara i snigelfart framåt, men ingen verkade det minsta otålig. Istället låg det andakt i luften. Själv tyckte jag mig förnimma en fläkt av historiens andedräkt där jag stod, samtidigt med en stor lycka över att vara på plats mitt i allt detta. Men jag kände mig också djupt gripen, när jag tänkte på det ohyggliga pris det kostat att äntligen se l denna dag randas; allt våld, alla år i exil , alla dessa förstörda år på Robben Island…
Det hade ju inte saknats dystra spådomar inför valet heller. Många vita var livrädda, trodde hämndens stund var inne, planerade flykt utomlands. Men farhågorna kom på skam. Valet genomfördes utan våldsamheter och några veckor senare kunde Nelson Mandela sväras in som Sydafrikas president.
Vägen dit hade ofta sölats av blod, det ska vi aldrig glömma. Men också komma ihåg hur märkvärdigt det faktiskt var, detta att ett av historiens grymmaste system faktiskt kunde avvecklas i så fredliga former som skedde. Nu, tjugo år efteråt, saknas det heller inte mörka moln. Det rapporteras om svikna förhoppningar och korruption, samtidigt som Mandelas arvtagare döms ut som inkompetenta och i avsaknad av hans moraliska kompass. Såväl besvikelsen, problemen som kritiken ska naturligtvis tas på allvar. Men å andra sidan – vem hade verkligen inbillat sig att tjugo år skulle räcka för att omvandla Sydafrika till ett lyckorike? Så lätt går det ju inte. Någonstans. Avvecklingen av apartheid var ett avgörande steg mot befrielse, men som Nelson Mandela själv lär ha sagt: ”Det gjorde oss inte fria. Det gav oss bara rätten att bli fria.”
Det smått otroliga som hände i slutet av 1900-talet var att både Berlinmuren och apartheidsystemet kunde avvecklas inom några få år. Sen dess aktar jag mig också för att säga att något är politiskt omöjligt. Det som tycks omöjligt tar bara lite längre tid.