I måndags rapporterades om hur narkotikainförseln på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö ökat. Personalen knyter ökningen till att patienterna sedan i våras fått tillstånd att fritt använda mobiltelefoner. Det är rätt enkelt att exempelvis beställa droger via nätet och få dem insmugglade.
Självklart går det inte att bedriva någon vettig vård om patienterna är påverkade. Ordning och säkerhet kan inte heller upprätthållas. Men enligt lagen får patienters rätt att kommunicera med omvärlden inte begränsas per automatik. Patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättpsykiatrisk vård är just patienter – med rättigheter som andra patienter – även om de tvångsvårdas. Chefsöverläkaren på en rättspsykiatrisk klinik kan besluta om mobilförbud för enskilda individer om det bedöms att telefonanvändningen skadar personen.
I Växjö kämpade kliniken för ett generellt mobilförbud. Ärendet gick igenom samtliga rättsinstanser och Högsta förvaltningsdomstolen beslutade till sist att mobilförbudet inte skulle få finnas.
Men inte bara rättspsyk i Växjö har problem med införsel av droger. Statens Institutionsstyrelse, som bland annat har hand om personer som omhändertas enligt tvångslagstiftningen LVM – Lag om vård av missbrukare i vissa fall – har samma problem. Det omnämndes i ett protokoll efter en JO-inspektion på ett LVM-hem i vintras. Ett LVM kan beslutas när en person är till skada för sig själv eller andra.
En LVM-placering på statlig institution – Statens institutionsstyrelses LVM-hem – är som regel sex månader lång. Ungefär fyra av dessa tillbringas med restriktioner, däribland mobilförbud, och delvis på sluten avdelning samt avgiftning. Däremot finns ofta en telefonkur där intagna kan ringa vem som helst.
Trots upprepade drogtester förekommer olika typer av narkotiska preparat på institutioner, vars syfte är att behandla beroende. Testerna kan inte alltid registrera olika nät- och experimentdroger.
Om en person uppvisar ett gott beteende under den första tiden på LVM-hem placeras hen på ett öppet behandlingshem som betalas av hemkommunen. De flesta sådana hem är i privat- eller stiftelseregi med noll insyn. Platser upphandlas av kommunerna genom ramavtal.
När personen släpps från LVM-hemmet lättar alla restriktioner och personen får tillgång till mobil, läsplatta och dator. Jag har fått kännedom om ett LVM-fall som slutade med överdos, därför att klienten kunde beställa, hämta ut och bruka droger under sin tid på det privata behandlingshemmet. Kontrollen framstår som minimal och det var lätt att få tag på droger som passerade de tester som togs. Efter att noga ha gått igenom journalanteckningar ser jag inget som tyder på att personalen misstänkte att personen återfallit i missbruk. Kan det vara möjligt att personal på ett behandlingshem för drogberoende är så aningslös? I det här fallet verkar det så.
Regering och riksdag har genom lagstiftning underlättat för polis och andra myndigheter att försöka få kontroll på näthandeln – men de är ändå hopplöst efter. Målet om ett narkotikafritt samhälle känns mycket avlägset när en genom ett par klick på datorn kan beställa alla upptänkliga substanser. De sajter som säljer garderar sig med att substanserna endast är till för ”forskare”. Och sannerligen, den moderna missbrukaren kan liknas vid en kemist.