Den trend av politisk polarisering som diskuteras efter valet till EU-parlamentet är inte lika skönjbar i norra Sverige som i södra. Men den finns, trots de mycket starka S-sympatierna. I vissa glesbygdskommuner fick Sverigedemokraterna, från att i princip inte haft något stöd alls, tio procent av rösterna. Även om mycket kan hända fram till riksdagsvalet ligger det något i vad statsvetaren Camilla Sandström sa i P1 Morgon i tisdags, nämligen att det kan ses som tecken på att sammanhållningen i landet minskar. Nu har det i och för sig funnits sådana tecken länge, exempelvis den sociala oro som finns i storstäderna.
I debatten tonar inte bara en klass- och könskonflikt fram utan även en spänning mellan urbanisering och landsbygd. Unga välutbildade kvinnor i städer som röstat på Feministiskt initiativ och Miljöpartiet ställs mot unga lågutbildade män i glesbygd som röstat på Sverigedemokraterna.
Unga kvinnor lämnar glesbygden, utbildar sig och gör i många fall en klass- och bildningsresa uppåt. Vi vet att flickor och kvinnor är högpresterande – duktiga flickor – och har dragit ifrån pojkarna i skolan och högre utbildning exempelvis. Både den allmänna välfärdspolitiken och jämställdhetspolitiken har gjort detta möjligt.
Arbetarklassmoralen bidrar också tror jag. Den skötsamhet våra föräldrar värnade har översatts till individuell ambition och en transferering till medelklassen som passar in i den nyliberala samhällsanda vi sett sedan 1980-talet. I en ny avhandling, Att veta sin klass, skriver Lena Sohl vid Uppsala universitet, om hur klassresan uppåt inte bara är en möjlighet för unga kvinnor, utan snarare en nödvändighet. Kvinnor ser om sitt hus genom att utbilda sig. Till unga kvinnor knyts också förväntningar om samhällsförändring i form av ökad kunskap, en kunskap som anses avgörande för hur Sverige som nation kan konkurrera på världsmarknaden. Samhällets potentiella framgång knyts till kvinnors individuella framgångar. Det är modernitet projicerad på kvinnor.
De män i glesbygd som väljer att rösta på SD – vad står de för? De är knappast bekymrade över mångfalden i Angered (där för övrigt SD är starka i vissa valkretsar) eller ett accelererande gängkrig på Göteborgs gator. Möjligen bör de vara oroade över att män i glesbygd generellt har sämre hälsa och högre självmordstal än män i tätort. Att landsbygd och glesbygd är resursmässigt lägre prioriterade än städer. Över arbetslöshet. Samtidigt, diskuterar utredaren Anna-Karin Johansson på Folkhälsoinstitutet i en artikel, råder det på många på håll ett ideal om traditionell maskulinitet. Ett ideal som inte bygger på hög utbildning utan där det kroppsliga arbetet historiskt stått i centrum: skogen, gruvan, jakt och fiske. I glesbygd är också arbetsmarknaden ofta mer könssegregerad än i städer, med en tydlig könsuppdelning av yrken och arbetsuppgifter.
Män stannar kvar – hur är det att leva på platser som lämnas? Även om trygghet och stolthet präglar beslutet att stanna kanske det också finns en känsla av övergivenhet. En övergivenhet som övergått i politisk, ekonomisk och kulturell marginalisering. Kanske är det dags att börja tala högt om glesbygdens manliga utanförskap.