Det lackar mot jul och vi har alla fall de flesta av oss annat att tänka på än politik, men så här några dagar innan den absoluta julruschen presenterar Sifo sin decembermätning om hur det står till i den politiska opinionen.
För regeringen och Socialdemokraterna är det nöjsamma siffror, men i ett tidsperspektiv bakåt knappast något att yvas över. Klart och tydligt är att S fortsatt är landets största parti med sina 27,6 procent.
För Moderaterna, som så ivrigt ansträngt sig för att lägga sin politik i nya banor efter Fredrik Reinfeldt har det gått sämre. (M) fortsätter kräftgången och lyckas i denna sifo-mätning ”bara” nå 22,2 procent av väljarsympatierna.
Det fortsatta opinionstappet lär inte stärka Anna Kinberg Batras ställning i det egna partiet. Redan hörs ifrågasättanden, men historiskt är ändå dryga tjugo procent i väljarstöd hyggligt för (M).
Frågan är bara om moderaterna är på rätt spår när de anstränger sig att ligga så nära Sverigedemokraterna som det möjligt för att om allt går efter plan ta tillbaka de till SD flyktande tidigare moderatväljarna.
Den stora vinnaren i flera av de senaste opinionsmätningarna är Centerpartiet. Efter en tveksam start har Annie Lööf levererat och partiet har idag opinionssiffror som de inte sett under de senaste 25 åren.
Skillnaden mellan de politiska blocken är försumbar.
Regeringspartierna plus Vänsterpartiet samlar 41,2 procent och den samlade oppositionen 40,9 procent av väljarna. Sverigedemokraterna finns däremellan med sina 15,2 procent. Upplagt för fortsatt politiskt spänningsläge i svensk inrikespolitik.
Samma dag som Sifo kom med sina nya siffror jultalade statsminister Stefan Löfven i Enköping. Ett tal som kanske inte går till historien, men som ånyo markerade dels att den svenska modellen ska utvecklas, dels att det behövs en politik för att hela landet ska leva.
Konkret lovade Löfven bland annat att ytterligare en halv miljon invånare ska få tillgång till snabbt bredband, vilket glädjer många inte minst i glesbygd.
Fortsatt har vi en (S)-ledd minoritetsregering med Sverigedemokraterna som vågmästare och med en något stukad borgerlighet som opposition.
Skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionen tydliggörs allt mer, vilket är budskapet till dem som anser att tydliga vänster- och högervisioner försvunnit ur politiken och att allt klumpat ihop sig i en mittensörja.
Politiken står ständigt inför nya avgörande och nya vägval. Det är ändå långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik. Därför behövs en vänsterregering. Även om den som den nuvarande är svag. Vi måste hitta tillbaka till människorna. Ingen ska lämnas utanför.
Mot den bakgrunden är det märkligt att den samlade borgerligheten i sin iver att kritisera regeringspolitiken bortser från vanliga människornas behov och önskemål. Individualismens och egoismens budskap tycks vara viktigare än solidaritet och rättvisa. I stället en
politik som vidgar samhällsklyftorna.