Den 3 oktober 2014 – för drygt ett år sedan – klev nye statsministern Stefan Löfven upp i riksdagens talarstol och presenterade sin regeringsförklaring.
”Vi tänker vara en samarbetsregering för hela Sverige. Vi kommer att söka breda uppgörelser i riksdagen för att säkra centrala politiska reformer”, sa han.
Under Löfvens första regeringsår har Sverige även fått flera överenskommelser över blockgränsen.
Nu finns bred enighet kring bland annat försvaret, vapenexporten, betygen, presstödet, amorteringskraven för bolån, de militära insatserna i Mali och Irak samt ett fortsatt samarbete kring pensionssystemet.
Löfven har även markerat att han gärna ser fler blocköverskridande överenskommelser – till exempel om energiförsörjningen och migrationspolitiken.
Ett år efter maktskifte börjar även den nya politiken få genomslag i den svenska vardagen. När Stefan Löfven på nytt kliver upp i riksdagens talarstol för onsdagens partiledardebatt kan han pricka av flera av Socialdemokraternas vallöften.
A-kassan höjdes 7 september. Vid årsskiftet tas första steget för att sänka skatten för pensionärer. Stupstocksregeln i sjukförsäkringen är på väg att skrotas.
I budgeten för 2016 finns de utlovade satsningarna på större investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning. Avdraget för privat läxhjälp har redan avskaffats.
I tidningen VLT läser jag om Madelein Bjurbäck, 24, i Hallstahammar som fått ett av de första traineejobben efter flera år som arbetslös.
Nu kombinerar hon ett jobb på ett äldreboende med studier för att bli undersköterska.
Regeringen har ställt in siktet på att det ska finnas 10 000 sådana traineejobb om två år. Fler långtidsarbetslösa ska få samma möjlighet som Madelein Bjurbäck.
Det betyder inte att alla problem är lösta eller att det saknas utmaningar för regeringen Löfven.
Men med tanke på att S och MP, minoritetsregeringen, har bara 138 av riksdagens totalt 349 mandat är utfallet förvånansvärt gott.
Det borgerliga snacket om att budgeten innebär en långtgående vänstersväng är dessutom något som S och MP kan ta lätt på.
Vänsterpartiet har inte ställt krav på några konstigheter eller orimligheter i budgetförhandlingarna. Vad är det för fel med att satsa på fria glasögon och gratis läkemedel för barn eller på höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar?
Det är ingen gammaldags kommunism, utan bara vettig fördelningspolitik.
Jag har dock inget emot mer av blocköverskridande samarbete.
Den parlamentariska matematiken är enkel. Inget av de traditionella politiska blocken har majoritet i riksdagen.
S, MP och V har tillsammans 159 av riksdagens 359 mandat. De fyra allianspartierna har 141 mandat. SD har 49 mandat.
Slutsatsen är därmed given. Det krävs mer av samarbete över partigränserna, om vi ska ha någon sorts långsiktighet och grundläggande stabilitet i svensk politik.
Men det räcker inte med att Stefan Löfven säger det. Det krävs alltid två för en tango.
Det blir ju löjeväckande när vissa borgerliga politiker anklagar regeringen för att göra sig beroende av V och samtidigt avvisar ett djupare samarbete kring statsbudgeten. Till exempel framstår Ebba Busch Thor mer som en aggressiv KDU:are än som ansvarskännande partiledare för ett etablerat riksdagsparti.
Måhända kan hennes rallarsvingar ge någon pluspoäng i nästa opinionsmätning. Men det är inte vad Sverige behöver.
Sverige behöver statsmän – inte politiska stridshingstar som bara tänker på siffrorna i kommande gallup.
Sverige behöver bred politisk samling för att hantera arbetslösheten, flyktingkrisen, problemen i skolan och andra samhällsutmaningar.
Om detta borde också dagens partiledardebatt i riksdagen handla om.