Retorik är en sak, politik något helt annat. Moderaterna tappar i väljaropinionen, men sitter i ännu ohotade i sin minoritetsregering. Mellan skål och vägg talar moderata företrädare frankt om sin regering. Hittills har Fredrik Reinfeldt, och finansminister Anders Borg, lagt all tyngd på att ge ekonomiska fördelar till dem som redan har det bra. Samtidigt kallar sig Fredrik Reinfeldt för rättvisepolitiker.
Verkligheten talar ett annat språk i den nygamla högerpolitiken, där orden är många och mångtydiga. Allt medan det blir allt tuffare för de många som i dag har svårt att få debet och kredit att gå ihop i sin vardag. Det handlar tydligen om att strategiskt marknadsföra en mjuk politik i media. Så skedde i valrörelsen och så sker nu. Medan verklighetens politik cementerar orättvisorna. Det pratas och pratas medan det konkreta politiska utfallet ständigt ger till dem som redan har. Landet utanför storstädernas välbärgade förorter och dess människor ingår inte i de nya Moderaternas verklighet.
Rättvisa och solidaritet har sällan varit något som stått högt i kurs i borgerliga regeringar. Så heller inte i denna. Istället ser vi en liberalt förpackad politisk agenda med stadig högerkurs och gärna parad med en arrogant ton mot dem som har mage att kritisera. Nya orättvisor och ökade samhällsklyftor är i grunden politikens innehåll.
För det första. Ska högerpartierna få sätta agenda och mall för hur den svenska politiken ska se ut? I det allmänna politiska samtalet kan man tydligt se att högerns verklighetsbeskrivning har fått fäste och det i mångt och mycket är från den som diskussionerna utgår. I så fall, ska vänstern dansa med?
För det andra, kompromissandet gör att färre representeras. Kompromisserna är förvisso nödvändiga i ett regeringssamarbete, det kommer vi aldrig ifrån. Knappast i en allians. Men det blir mindre handlingsutrymme i regeringsställning, i synnerhet för de mindre partierna. Politiken blir utslätad.
Utvecklingen innebär dessutom att färre väljare känner sig representerade. Det blir guldläge för populister att fånga missnöjesröster. Sverigedemokraterna kan gnugga händer när missnöjda trillar in både från höger och vänster.
Givetvis är partierna tvungna att samarbeta, situationen är inte längre så att ett parti kan sitta i egen majoritetsregering. Men man ska vara försiktig med att låsa in sig i allianser och måla in sig i ett hörn. Vi ser på högerkartellen att vallöften svikits och hjärtefrågor övergetts, partierna verkar knappt längre kunna driva opinion i vissa frågor. Kannibalismen tar över och moderaterna blir helt dominerade i regeringsalliansen. Något som blivit allt tydligare över tid.
Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen tampas dessutom just nu med en finanskris och en lågkonjunktur som ingen vet hur djup och omfattande den kan bli. Samtidigt har högeralliansen försämrat för människor att klara omställningen från jobb till den ökade arbetslöshet som kan väntas och redan är på gång. Skyddsnäten för vanligt folk fungerar allt sämre i Reinfeldts samhälle. Ibland verkar det även som om Fredrik Reinfeldt anser att regeringen har egen majoritet i riksdagen och därför kan agera lite som den vill. Förvåningen tycks nämligen stor när Reinfeldts cirklar rubbas och när den av honom ledda minoritetsregeringen tvingats bita i det sura äpplet. Något som skett allt oftare vid viktiga riksdagsvoteringar. Vi såg allt mycket av detta under 2012. Vad som än händer i dagspolitiken detta år artar sig valet 2014 till att bli till en riktig rysare. Högeralliansen har inte klarat jobben och utanförskapet bara växer. Något som drabbar allt fler.
Utgångsläget för Socialdemokraterna och Stefan Löfven borde vara utmärkt, men de tydliga initiativen och en vägvinnande profilering saknas tyvärr. Hittills. Varför huka? Politiken finns ju och den måste handla om jobben.