I en del mätningar har Centerpartiet haft runt fyra procent, den magiska gränsen i svensk politik.
Maud Olofsson aviserade så sin avgång. I september blir det byte på partiledarposten. Precis som i fallet Ohly kan man undra varför avgångsbeskedet dröjde så länge. Det var ju uppenbart att både V-ledaren och C-ledaren var förbrukade.
Inför stämman i Åre är det en mycket stark koncentration på de tre kandidater som visat intresse att ta vid efter Maud Olofsson: Annie Lööf (f d Johansson), Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson.
Det är ingen djärv gissning att det blir en kvinna på A. Jonsson från Kälarne har nog ungefär lika stora chanser som en nordsvensk i varmblodshästarnas guldfinal.
Och av A-kandidaterna får nog Annie Lööf utnämnas till favorit. Hon är ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet och ledde partiets kriskommission. Det förefaller som om hon har ett starkt stöd ute bland Centerpartiets kvarvarande gräsrötter.
Anna-Karin Hatt plockades in i regeringen 2010. Det är känt att hon är Maud Olofssons speciella favorit och statsrådsposten var väl ett sätt att stärka Hatts position i den kommande partiledarstriden. Men som statsråd har Hatt varit tämligen anonym. Det är som om den före detta ledarskribenten och talskrivaren har svårt att kliva fram och ta för sig.
Det vore ju spännande om det var betydande politiska skillnader mellan de två huvudkandidaterna men det är svårt att upptäcka några större olikheter. Båda satsar på en framtid i alliansfamiljen och vill alltså se C som en del av den stora borgerligheten. Det finns ju en radikal tradition i Centerpartiet men ingen av A-kandidaterna är bärare av den. I mycket handlar det om att fortsätta längs den högerlinje som Maud Olofsson dragit upp.
Mötet i Åre borde ge svar på frågan: Vad ligger bakom det historia raset, att Centerpartiet har tappat fyra av fem väljare? Men istället kan det hela komma att handla om vem av kandidaterna som gör sig bäst i tevesoffan. Allt talar således för att partiet kommer att fortsätta med den gamla allmänborgerliga politiken. Man får slåss med Moderaterna och Folkpartiet om de väljare som tror på nyliberalismen. Kanske krävs det ett regimskifte för att det ska ske en genomgripande förändring av det gamla folkrörelsepartiet.