Det går alldeles för sakta
lönediskriminering Landets arbetsgivarorganisationer vill se en paus för löneökningar, de vill se flexiblare arbetstider och lägre ingångslöner framförallt för ungdomar. Knivarna slipas i den tuffa avtalsrörelse som kommer allt närmare när tre miljoner arbetstagares löner ska förhandlas om. Avtal som går ut den 31 mars.
Kvinnodominerade jobb är lågt betalda och arbetsmiljön ofta sämre än där männen dominerar.
Foto: KRISTER HANSSON
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jämställdheten på arbetsmarknaden utvecklas sakta i vårt land. Det finns en vardagsnära verklighet som stryker under detta.
Lönediskrimineringen är fortsatt stor. För en majoritet av kvinnor är lönen den viktigaste jämställdhetsfrågan. I dag tjänar nära 60 procent av heltidsarbetande LO-kvinnorna mindre än 20 000 kronor i månaden.
Jämställdhetslagen räcker helt enkelt inte till för att omforma den könsuppdelade arbetsmarknad som är så tydlig i dag. Kvinnor jobbar i vård och omsorg och allmänt i offentlig sektor medan männen återfinns i jobb inom det mer inkomstbringande privata näringslivet.
Tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor. Tre av fyra män jobbar i den privata sektorn. Svenska kvinnors löner är endast drygt 84 procent av männens. Välfärdsstaten är inte alltid kvinnornas bästa vän.
Samtidigt är inte Sverige ensamma om att betala sina kvinnor sämre än männen. Lönegapet ute i Europa består liksom i våra närmaste grannländer i EU-gemenskapen.
I Finland är lönegapet 20 procent och i Danmark 18 procent mellan män och kvinnor. Sedan är förhoppningen att EU:s arbetsmarknadskommissionär Vladimir Spidla också tar sig an frågan om löneskillnaderna. Det krävs tydligen krafttag.
Fortfarande kan Sverige skryta med att ha fler kvinnor i arbetslivet, riksdagen räknas till en av världens mest jämställda och i regeringen finns fler kvinnor än något annat EU-land, men när det gäller lagstiftning på jämställdhetsområdet finns fortfarande mycket att åstadkomma.
Grabbigheten har fortfarande försteg i samhället.
Det vore därför bra om alliansregeringen ansträngde sig något mer än hittills för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Det finns oerhört mycket att göra. Några exempel. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger fast sedan snart tio år. Servicesektorn och merparten av den offentliga sektorn har de sämsta arbetsmiljöerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas dessutom alliansregeringens förändringar av a-kassan och av det nya pensionssystemet.
När den stora sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsplatser, där allt färre ska göra allt mer utan att större inflytande över vare sig lönebildning eller arbetsinnehåll. För att inte tala om alla dessa omorganisationer.
Det krävs mycket och hårt arbete för att lyfta upp det offentliga lönerna, att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning. I dag får en barnsköterska eller undersköterska dryga 20 000 kronor i månaden i slutlön. En skamlig ersättning för ansvarsfulla arbetsuppgifter.
Vägen mot ett allt jämställdare samhälle går alltför sakta. Många strukturer för ökad jämställdhet har stelnat i "hur det alltid varit och så ska det alltid vara". Inte minst i arbetslivet.