För många av dagens ungdomar handlar vardagen om jobben och om att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det handlar inte minst om invandrarungdomarnas situation, där vi ser orättvisor både i segregerat boende och i möjligheten till utbildning.
Om man pratar om engagemang och intresse, då måste man också prata om hur omvärlden faktiskt ser ut. Vi måste prata om den ångest som många unga känner inför framtiden. Vi måste kunna tala om att många dörrar just nu är blockerade när en ung människa vill använda dem för att komma in i samhället.
Det är tufft för ungdomar att möta arbetsmarknaden. Generellt och sedan många år. Det har det funnits perioder då det varit lättare, men just nu i augusti 2013 är det svårt för ungdomar att få ett riktigt jobb och med ett riktigt jobb menar jag en fast anställning.
Samtidigt finns det arbetsuppgifter som måste göras.
Det krävs fler människor som jobbar inom vård och omsorg. Det måste till en gemensam överenskommelse, ett samhällskontrakt för att satsa mer resurser för att överbrygga de många brister som idag finns inom vård och omsorg. Bara för att nämna två för samhället viktiga områden.
För ett dynamiskt och positivt arbetsliv handlar det också om möjligheten att kunna påverka sin egen arbetssituation. Det finns idag kvinnor som har jobbat ett helt arbetsliv, men som det aldrig blivit sedda.
Allt fler arbetar idag som springvikarier. Ibland är det det enda sättet att få in en fot på arbetsmarknaden. Så kan det inte fortsätta.
Även arbetsgivare måste ta ett större ansvar. Många följer regler och avtal medan andra försöker kringgå både lagen om anställningsskydd som att teckna kollektivavtal.
Dagens ekonomiska kris skiljer sig från 90-talskrisen. Då var krisen i hög grad inhemsk. Hundratusentals jobb försvann och kom inte åter.
Industrin rationaliserades.Nedskärningar inom den offentliga sektorn ledde till färre jobb inom vård och omsorg. Det hjälpte därför inte alltid med att utbilda de arbetslösa. Allt för många jobb hade försvunnit och det för och gott.
Idag är läget ett annat. Efter alla rationaliseringar är svensk tillverkningsindustri konkurrenskraftig. När konjunkturen vänder uppåt kommer industrin åter att efterfråga arbetskraft.
Inom den offentliga sektorn går det inte att skära ner på personalen längre utan att kvalitet inom vård, omsorg och skola blir lidande.
Något som allt fler blivit varse. Dessutom kommer pensionsavgångarna att vara rekordstora de närmaste åren. På pappret ser det alltså ljust ut.
Men idag kräver alla jobb att man har de rätta yrkeskunskaperna och den rätta bakgrunden. Istället för meningslösa jobbsökarkurser måste arbetslösa istället få en tydlig och genomtänkt chans att kompletterar en utbildning till de jobb som ändå finns och som kommer i en framtid.
Här brister det. Framsynthet tillhör inte det nya samhällets bästa grenar.