Det demografiska dilemmat
VÄLFÄRDEN Många svenskar lever allt längre och förblir pigga allt högre upp i åldrarna. I de höga åldrarna ökar omvårdnadsbehovet drastiskt. I dessa åldrar ökar antalet äldre mest. Samtidigt föds det för få barn. Det ställer stora krav på välfärdens flexibilitet. Men klarar samhället att göra den anpassningar som behövs?
När man funderar över morgondagens välfärd är de demografiska förändringarna en av de viktigaste utgångspunkterna.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det är inte så att det bara finns en annan sida av myntet. Med mindre barnkullar borde resursbehoven minska inom barnomsorg och skola. Under senare år borde detta ha fått genomslag i de kommunala budgetarna och kunnat medge omfördelning mellan dessa två verksamhetsområden. Det har säkert skett på vissa håll. Men rent generellt kan man inte se att detta fått genomslag. Här borde det alltså finnas möjligheter att på kort sikt frigöra resurser till förstärkningar till områden med ökande behov. Detta pekar också Lage Hortlund med flera på i en insändare här i
Piteå-Tidningen där man pekar på att antalet skolelever har minskat med 700 i Piteå, utan att det fått genomslag i den kommunala budgetprocessen.
Förvisso har Hortlund rätt i det han skriver. Samtidigt står han själv som illustration för det demografiska dilemmat då han inte velat/vågat föreslå att kommunen ska genomföra de omfördelningar han pekar på är möjliga i insändaren. Skulle man döma efter hur Moderaterna i Piteå i stället har agerat skulle man kunna tro att det var inom äldreomsorgen som antalet individer minskar eftersom man föreslagit större minskningar av socialnämndens budget än vad övriga partier velat göra. Detta samtidigt som man inte föreslagit några större nerjusteringar av barn- och utbildningsnämndens budget.
Men Lage Hortlund och Moderaterna är inte ensamma om att ducka inför det demografiska dilemmat. Det är ett mycket utbrett fenomen inom politiken. Det här handlar om att anpassa stora strukturer och det är både svårt och smärtsamt. Men det blir inte mindre nödvändigt för det. Detta är en av de viktigaste välfärdsfrågorna just nu. Och visst skulle det vara mycket enklare att genomföra om de relativt sett ökande resurserna i skolan också ledde till
högre resultat. Men så är det ju inte precis. Dagens skoldebatt handlar ju i stället om att även skolan behöver ökade resurser för att klara sitt uppdrag. Det gör det demografiska dilemmat än svårare.
Hur som helst måste diskussionen om välfärdens framtid på ett mycket tydligare sätt ta sin utgångspunkt i den demografiska utvecklingen. Vi får inte ducka för det demografiska dilemmat längre. Då blir uppvaknandet alltför svårt. Nej, vi måste våga diskutera resursfördelningen mellan olika välfärdsområden, och diskutera behovet av resurstillskott till välfärdsområdet ute i kommunerna.
Det är ju faktiskt så att en del av de skattesänkningar som regeringen genomfört faktiskt skapar ett utrymme för mindre skattehöjningar på det kommunala området, en slags nationell skatteväxling. Men en sådan skattehöjning får inte användas för att kunna blunda inför det resursomfördelningsbehov som finns i kommunerna. Det måste då handla om att skapa ett utrymme utöver vad som är möjligt att skapa genom demografiskt grundade omfördelningar i den kommunala budgeten.