Riksdagens partiledardebatt under onsdagen var grälsjuk och innehöll många hårda ord. Men svensk politik handlar desto bättre inte bara om strid och motsättningar. Faktum är att de politiska partierna under det senaste året visat prov på samarbetsförmåga.
Vi har fått breda blocköverskridande överenskommelser om försvaret, migrationspolitiken och energipolitiken.
Vem kunde – till exempel – tro att Miljöpartiet och Moderaterna skulle ta i hand om energin? Men nu står de bakom en gemensam uppgörelse. Det är bra för både företag och hushåll, som får klara besked om vilka spelregler som gäller när de ska investera i långsiktiga energilösningar.
Som ordförande i IF Metall talade Stefan Löfven ofta om vikten av en brett förankrad energipolitik. Som statsminister har han nu medverkat till att snickra ihop en sådan lösning. 257 av riksdagens 349 ledamöter står bakom den nya energipolitiken. Det är historiskt – och en fantastisk framgång för Stefan Löfven och hela det politiska systemet i Sverige.
Under debatten markerade Löfven dessutom att han gärna ser fler breda överenskommelser.
”Låt oss begrava blockpolitiken! Den är en bromskloss för Sverige”, konstaterade han.
Så är det. Det är inte politiska stridshingstar som har byggt det moderna Sverige. Det är pragmatiska samarbetsingenjörer. Det går en röd tråd från 1900-talets början till dagens Sverige. Några exempel:
o Nils Edéns och Hjalmar Brantings liberalsocialdemokratiska koalition 1917-1920 gav oss rösträtt och lagen om åtta timmars arbetsdag.
o 1930-talets kohandel mellan arbetar- och bondepartier tog Sverige ur den ekonomiska krisen.
o Tage Erlanders och Gunnar Hedlunds gemensamma regering 1951-57 gav Sverige stabilitet och tillväxt.
o Hagauppgörelserna 1974 och 1975 löste en knepig parlamentarisk situation.
o Socialdemokraternas och Liberalernas skattereform 1990-91 gav Sverige ett modernt skattesystem.
o Budgetsaneringen 1995-98 var ett gemensamt verk av Ingvar Carlsson (S), Göran Persson (S), Olof Johansson (C) och Per-Ola Eriksson (C).
På samma sätt har Sverige haft glädje av samförståndet på arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet 1938 och Industriavtalet 1997 har medverkat till utveckling och trygga förhållanden för både fack och företag.
Stefan Löfven är en god representant för denna fina samarbetstradition. Det ger inga snabba klipp i opinionsmätningarna. Men det ger lösningar som gagnar Sverige och svenska folket.
Nu behövs också fler steg i den riktningen. Det vore värdefullt om en bred riksdagsmajoritet kunde enas även om bygg- och bostadspolitiken. Tyvärr blev våren en förlorad tid för de bostadspolitiska samtalen mellan regerings- och allianspartierna. Mehmet Kaplans haveri som bostadsminister gjorde att samtalen gick i stå.
Nu vilar ett tungt ansvar på nya bostadsministern Peter Eriksson (MP) att föra samtalen i hamnen. Bygg- och fastighetsbranschen – liksom enskilda hyresgäster, villaägare och bostadsrättsinnehavare – behöver långsiktiga och stabila spelregler. Sverige har inte råd att låta bygg- och bostadspolitiken präglas av småaktigt partikäbbel.
Det kommer att behövas gemensamma krafttag för att nå målet om 700 000 nya bostäder till år 2025.