Det är något som är sjukt
SJUKVÅRD. Det får självfallet inte vara så att bostadsorten avgör om en cancersjuk ska överleva eller inte, men så är det i dag. I alla fall enligt den rapport som Cancerfonden lämnat om tillståndet inom cancervården i vårt land.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hur har det kunnat gå så snett?
I dag kan allt fler cancerfall botas. Cancersjukdomar som bara för 20-30 år sedan ansågs som helt obotliga kan nu behandlas med gott resultat. Nya behandlingsmetoder och nya mediciner har gjort att dödligheten minskat. Det är en grund att bygga vidare på, men då måste också tillgängligheten till den avancerade vården och de rätta medicinerna finnas.
Förtroendet för sjukvården fick ordentliga törnar då nedskärningar var vardag och när landstingen kämpade för att få ekonomin att gå ihop. Nu kan det flesta landsting visa svarta siffror. Ekonomin har kommit på fötter, då måste man slå vakt om vårdens kvalitet. Det krävs en samordnad sjukvårdspolitik. Inte minst på cancerområdet och på andra komplicerade vårdområden.
Orsakerna till den vårdverklighet vi lever i i dag är inte svåra att finna. Mellan 1993 och 1997 minskade de reala resurserna till landstingen med åtta procent. Antalet vårdplatser har reducerats med 40 procent. Personalen har minskat med 20 procent.
Någonstans måste nedskärningarna visa sig. Under en tid kan de klaras med organisatoriska förändringar och en hängiven personal. Till slut når neddragningar en sådan nivå, att ytterst lite krävs för att en kontrollerad situation hamnar i kaos. Patienter och sjukvårdspersonal kommer i kläm.
När vården krackelerar måste krafttag tas. Vårdkedjan måste hållas ihop. Till detta måste läggas ett vidgat perspektiv på livsbetingelserna betydelse för hälsan. Befinner sig en människa alltid i underläge befrämjar detta inte hälsan. Är man arbetslös, är man lågavlönad och lever man i ständig oro för framtiden, då kommer tyvärr ofta sjukdomar som ett ytterligare påbröd.
Arbetsmiljöfrågorna har hamnat i strykklass. Företagshälsovården har rustats ner. Arbetarskyddet likaså. Det förebyggande hälsoarbetet på våra arbetsplatser fungerar inte längre. Ofta räcker inte i nästa steg samhällets resurser till för att rehabilitera de som blivit långtidssjuka.
Det finns mycket att göra. Det visar inte minst Cancerfondens rapport. Dagens sjukvårdsinsatser är inte tillräckliga. Hälsan är inte rättvist fördelad.
Sverige spenderar omkring tio procent av BNP på hälso-och sjukvården, vilket är jämförelsevis mindre om vi betraktar sjukvården i till exempel flera EU-länder, eller i USA. Vi kan satsa mer.
Människor som väntar i sjukvårdsköerna kostar också pengar i långa sjukskrivningar. Det personliga lidandet får aldrig underskattas.
Den negativa trenden måste brytas. Då handlar det både om att ge personalen justa arbetsförhållanden och löner och patienterna den trygghet och säkerhet som naggats i kanten. Det måste bli ett slut på omorganisationer och den ständiga kostnadsjakten.
Landstingen får inte tumma på vårdkvalitet och rättvisa. Det har de klarat hyggligt hittills. Alla måste ha samma rätt till en bra sjukvård var man än bor i landet. Den ambitionen får det inte tummas på även om det är just här det börjat knaka i fogarna.
Grunden för den socialdemokratiska vårdpolitiken måste alltid vara allas lika rätt till den bästa möjliga sjukvården.