Det är moderaterna som tar för sig
ALLIANSEN. Moderaterna blir allt starkare i den borgerliga alliansen. Allt medan Kristdemokrater, Centerpartister och Folkpartister lever i en dystrare verklighet. De tre små kämpar som Maud Olofssons berömda bävrar för att överleva kring fyraprocentsspärren.
Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt kan vara nöjd. På sina allianspartners bekostnad ökar hans parti stadigt i väljaropinionen.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Maud Olofssons frustande optimism har inte givit resultat i ett ökat opinionsstöd. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan och den nyliberala politiska dagordningen tycks skrämma fler än locka nya väljare. Det finns ju redan ett
högerparti.
Centerns ansträngningarna att göra inbrytningar i storstäderna har dessutom misslyckats. Och flirten med näringslivet har inte gett några nya sympatisörer. Istället har man förlorat en del av av de traditionella centerväljarna. Maud blev inget lyft för (C).
För Folkpartiet är ställningen också fortsatt svag. Med Jan Björklund som partiledare är opinionen kallsinnig. I valet fick partiet 7,5 procent av rösterna. Nu dippar man kring eller under sex procent.
Skolan är inte allt. Ett parti måste ha större bredd, men Björklund har haft svårt att övertyga om annat än sin skolpolitik, vars inriktning även den ifrågasättas. Inte minst i dessa dagar där lärare varslas som aldrig förr.
Göran Hägglund är alliansens gossen Ruda. Han ställer ständigt krav på att få igenom sina och
Kd:s hjärtefrågor, men är ett sänke. Hägglund hattar från den ena frågan till den andra, men allt färre lyssnar.
Mot denna bakgrund kan vi förvänta oss att ju längre tiden går med dystra opinionssiffror för de små allianspartierna desto oroligare lär det bli, men vad ska de göra? Inlåsta i den moderata politiken som de är.
Moderaterna är däremot på offensiven. Skickligt undviker man blindskären och säger de rätta sakerna medan de tre små får stå vid sidan om. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har skapat ökat förtroende, men det är alliansens småpartier som får stå för moderaternas ökande opinionssiffror. Sedvanlig borgerlig kannibalism.
Finansminister Anders Borg har riktat kraftig kritik mot de svenska storbankerna. Han har skrämt upp Svenskt Näringsliv, som han anser vara ett särintresse för rika direktörer, han slår hårt mot bonus- Sverige. Det är klart att han får sympatier.
Fredrik Reinfeldt vill inte avskaffa värnskatten. I sitt valmanifest 2006 var de fyra allianspartierna eniga om att den så orättvisa värnskatten var en av de första skatter som skulle avskaffas. Nu blir den kvar. Värnskatten betalas av personer med mer än 42 000 kronor i månaden i inkomst. Den drabbar alltså ingen fattig och drar in 5 miljarder kronor till statskassan.
De moderata utspelen har knappast mött jubel bland övriga allianspartier. Särskilt folkpartiledaren Jan Björklund känner sig trampad på tårna vad gäller värnskatten, som han vill ha bort. Ju snabbare desto bättre. Det är en "straffskatt", enligt Björklund. Maud Olofsson vill avskaffa arbetsrätten medan moderaterna slår vakt om den svenska modellen och lagen om anställningstrygghet. Det verkar kört för Olofsson och Björklund.
Problemet för de nya moderaterna är att de alltför mycket speglar sig i socialdemokratin. Ständigt refereras till socialdemokraterna och på olika sätt försöker man efterlikna det stora partiets politik, men med den ryggsäck av konservatism och elittänkande som moderaterna bär på blir trovärdigheten låg.
När dessutom ord och handling går isär kan moderaterna få problem.
Välfärd och trygghet är viktigt för svenska folket. När man märker att en släkting eller granne drabbas av den nya högers politik i form av sämre a-kassa, sjukförsäkring och ett förlorat jobb blir man förbannande.