Nästa år ska omkring 2,9 miljoner löntagare få nya avtal. Förpostfäktningarna om löneutrymmen har redan kommit igång inför de kommande förhandlingarna. Som vanligt har arbetsgivarna redan deklarerat att det kommande löneutrymmet är ytterst begränsat om det ens finns. Från LO vill man se en löneökning på mellan 2 och 3 procent.
Så redan i sitt inledningsskede artar sig 2016 års avtalsrörelse att bli besvärlig. En utgångspunkt för diskussionerna vid förhandlingsborden borde enligt bedömare utgå från Riksbankens inflationsmål. Banken tror på 2 procents löneökningar och detta måste därför fungera som någon form av riktmärke för de kommande förhandlingarna.
Lägg därtill att det råder viss oenighet om tagen. Tunga Kommunal har deklarerat att man vill ha en större del av lönekakan för framförallt sina undersköterskor. Något för Metall att begrunda.
Till detta ska läggas att den internationellt konkurensutsatta ekonomin, som tidigare, ska vara grundläggande för den framtida lönebildningen. Här är samsynen stor inom LO.
Nu kan mycket hända fram till att arbetsmarknadens parter på allvar sätter sig ner för att förhandla. Ett är dock säkert de grupper, framförallt kvinnor, som fått en sämre löneutveckling under många år kräver större rättvisa och en större portion solidaritet från de löneledande industriförbunden.
Sanningen är ju den att löneorättvisorna på den svenska arbetsmarknaden tycks skrivna i sten. Generellt tjänar männen mer för samma jobb än kvinnor. Det vore mot den bakgrunden inte helt fel med ett regeringslöfte om att helhjärtat arbeta för jämlika löner under den innevarande mandatperioden.
Det känns förstås bedrövligt att behöva konstatera att det under de senaste tio åren knappast skett något för att korrigera löneorättvisorna mellan kvinnor och män. Trots att skillnaderna i utbildning och arbetslivserfarenhet utjämnats ligger kvinnorna efter männen när det kommer till lönens storlek.
Ser man till samtliga sektorer är kvinnors löner mer än 15 procent lägre än männens. Tyvärr är det sällan eller aldrig som de rena
plånboksfrågorna tas upp när det talas om jämställdhet, en
jämställdhet som långt ifrån är en verklighet.
Löneskillnaderna mellan könen måste utjämnas. Det är de flesta eniga om. Likvärdiga jobb ska ge likvärdiga löner. I LO-förbundens gemensamma program för det fackliga arbetet fram till år 2028 heter det att löneskillnaderna ska arbetas bort med start 2016. Nog skulle man önskat ett något högre tempo, men det är gott nog att något äntligen händer.
Oregelbundna arbetstider. Fysisk och psykisk stress och hårda arbetsmiljöer tar ut sitt pris.
De slimmade organisationerna, men vad det innebär av stress och påföljande sjukdomar är idag ett gissel. Samtidigt som man ofta får höra att man inge duger till. Lägg därtill att varannan kvinna som är anställda i kommuner och landsting jobbar deltid.
Runt hörnet väntar en personalkris i landets kommuner och landsting, där kvinnojobben dominerar. Mer än en fjärdedel av samtliga anställda i kommuner och landsting är idag över 55 år.
Idag saknas personal, inte minst inom äldreomsorgen. Många arbetsplatser inom vård och omsorg upplevs som oattraktiva. Inte minst beroende på att det idag är färre händer och fötter som ska klara samma arbetsuppgifter som det krävdes fler anställda för att utföra för bara något decennium sedan.
Lönen och arbetsmiljön blir de stora frågorna inför nästa års avtalsrörelse som förhoppningsvis kan bli kvinnornas.