Det är inte lätt att bli gammal
OMSORG. Varför måste det utredas om ett värdigt liv i äldreomsorgen? Det borde vara en självklarhet att äldre människor måste få den vård och omsorg som de efterfrågar. Det är individen som måste sättas i centrum. Ett värdigt liv i äldreomsorgen borde därför vara en självklarhet.
Våra äldre får allt svårare att göra sig hörda. Vården tycks allt mer nonchalera äldre människors sjukdomsbild. Istället ökar ansvaret för anhöriga.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX /
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu behandlas de oftast som kroppar utan integritet.
Larsson sänker med rätta den äldrevård vi har i dag. Den är otillräcklig och den drar alla äldre över en kam, men det handlar om enskilda individer med olika bakgrund och olika behov.
Det är i dag tufft att bli för gammal. Och svenska folket blir allt äldre. Avslöjanden om hur människor far illa inom äldrevården har blivit vanligare. Vanvård och missförhållanden förekommer såväl i kommunalt drivna omsorgsboenden som i vårdinrättningar som kommuner lagt ut på entreprenad.
Orsakerna till det som går snett är flera. Ofta handlar det om att kompetensen att leda verksamheten inte är var den borde vara. Efter en trevande start har Lex Sarah, den lagstiftning som tillkom efter Sarah Wägnerts anmälan mot en äldrevårdsinrättning i Solna för nu tio år sedan, blivit ett verkningsfullt medel för att anmäla missförhållanden.
Merparten av anmälningarna handlar om brister i omsorgen. Det kan då röra sig om så grundläggande saker som brister i vårdtagarens personliga hygien, tand- och munhygien, mathållning eller brister i tillsynen.
Äldrereformen som genomfördes i början på 1990-talet innebar att landstingen skulle svara för sjukvården av våra äldre medan ansvaret för olika boendeformer och den icke sjukdomsrelaterade äldrevården hamnade hos kommunerna.
På pappret såg allt bra ut, men det som i förstone såg ut att bli en fungerande nyordning drabbades av besparingar och personalinskränkningar. Bara ett exempel. På många håll förändrades den kommunala hemtjänsten dramatiskt. Allt färre anställda måste ta hand om allt fler vårdkrävande äldre. Hemtjänsten renskrapades på en sådan viktig funktion som att hålla social kontakt med de äldre som den besökte.
Det dröjde inte förrän det kom larmrapporter om att äldre hemmaboende, som hade behov av kontinuerlig tillsyn "glömdes bort". Snart följde kritik mot förhållandena på olika äldreboendeformer. De gamla fick ligga till sängs större delen av dygnet, maten serverades vid udda tider och personal hade inte tid att mata dem som krävde det.
Svensk äldrevård tycks så sakteliga närma sig en kris. Bristen på vårdplatser och utbildad personal som kan vad äldrevård innebär blir allt mer uppenbar. Något som Thorbjörn Larsson också konstaterar i sin utredning.
Det saknas kunskaper om åldrandet och dess sjukdomar. Sjuksköterskor med geriatrik som specialitet har blivit en bristvara. Medan kommuner runt om i landet drar ner på antalet platser i äldreomsorgen finns samtidigt ett växande behov av både nya vårdplatser och mer personal inom åldringsvården.
Samarbetet mellan kommuner och landsting om äldrevården måste dessutom bli bättre. Det är alltid olyckligt när det finns två huvudmän för samma grupp människor. När sjukvården gjort sitt akuta arbete krävs för många äldre ofta en lång period av rehabilitering och därmed en kvalitativt mycket bra hemtjänst. Det är kommunernas ansvar.
Här brister det.