Även om det politiska nyhetsmaskineriet haft lite svårt att upptäcka det, finns det faktiskt partier som har det ännu knepigare just nu än Socialdemokraterna. Både centerpartister och kristdemokrater skulle jubla högt om de hade hälften så höga opinionssiffror som Socialdemokraterna. I stället ligger de livsfarligt nära och ibland under fyraprocentspärren.
Att det finns kristdemokrater som i det läget vurmar för Mats Odell som ny partiledare tyder heller inte på någon djupare krisinsikt. Snarare måste det vara ett uttryck för politisk dödsdrift. Självkritiska kristdemokrater bör nog inse att deras verkliga problem knappast är Göran Hägglund utan att allt fler väljare med rätta betraktar partiet som obehövligt.
Att Centerns valanalys utmynnat i standardrecept typ att partiet måste "bli tydligare" imponerar knappast heller. Tydlighet har sällan varit Centerns starka gren. Snarare tvärtom. Gunnar Hedlunds kluriga velande mellan blocken bidrog i hög grad till partiets framgångsvåg från början av 1970-talet.
Det var när Thorbjörn Fälldin sen fick för sig att vara tydlig i kärnkraftsfrågan som det började gå utför. Ett utförsras som ingen sedan lyckats varaktigt vända, oavsett om de hetat Olof Johansson, Lennart Daléus (ni kommer väl ihåg Lennart?) eller nu Maud Olofsson.
Om eftervalsanalysens kritik mot Maud Olofsson är förvånansvärt inlindad lär säkert desto beskare droppar vara att vänta när veteranen Börje Hörnlund, hennes forna mentor, kommer med sin uppgörelse i bokform inom kort.
I raden av krispartier sticker Vänsterpartiet ut positivt i åtminstone på en viktig punkt. Skulle Lars Ohly ta konsekvenserna av de uteblivna framgångarna under hans ledning har man en given och kvalificerad efterträdare. Jonas Sjöstedt är respekterad i vida kretsar, internationellt inriktad, balanserat radikal och hinner rentav skriva böcker på lediga stunder. För en frustrerad socialdemokratisk vänster skulle Vänsterpartiet lett av honom sannolikt bli långt mer lockande än det varit under den kommunistiskt belastade Ohly.
För Socialdemokraternas del förstärks intrycket av ledarkris onekligen av mängden av namn som virvlat runt som tänkbara efterträdare. Många att välja på, men ingen självklar. Som grundtips kvarstår - om nu Pär Nuder verkligen framhärdar i sitt nej och inte låter sig övertalas - att extrakongressen sätter tryggheten främst och väljer förre skogsarbetaren Sven-Erik Österberg till ny partiledare.
Räknas Per Albin Hanssons korta karriär som Konsumbiträde och den bortglömde skräddaren Claes Tholin bort skulle det innebära den förste socialdemokratiske partiordföranden med arbetarbakgrund. Det är kanske på tiden för ett arbetarparti, efter 122 år.
Några synbara frälsartalanger har ingen av dem som valet kan väntas stå emellan. Å andra sidan ska heller ingen av dem frånkännas förmågan att växa med uppgiften. Och att bli vald utan att ha alltför stora förväntningar på sig kan paradoxalt nog faktiskt vara en fördel. Även Tage Erlander dömdes av många ut när han oväntat utsågs till partiordförande 1946. Och för honom gick det ju sen ändå som bekant alldeles utmärkt.