Utnämningen av Thomas Bodström som landshövding i Stockholms län blev ett av den rödgröna regeringens mindre lyckade beslut. Många – bland annat en stor grupp anställda på pensionsmyndigheten – var kritiska och pekade på att Bodström hade fingrarna djupt nere i syltburken i det skandalomsusade pensionsbolaget Allra. Klokt nog drog också regeringen tillbaka utnämningen efter en tids eftertanke.
Nu satsar regeringen istället på ett tryggt och säkert kort, utan personliga och politiska belastningar. Stabile Sven-Erik Österberg flyttas från landshövdingestolen i Norrbotten till kungliga huvudstaden. Det borgar för att det blir ordning och reda på länsstyret i Stockholm.
I och med detta börjar också spekulationerna om ny landshövding i Norrbotten. Historiskt har landshövdingeämbetet alltid haft en central roll i landets nordligaste län.
Gabriel Gyllengrip var en av de första som använde landshövdingestolen för att ge röst åt befolkningen och näringslivet i övre Norrland. Gyllengrip utsågs till landshövding 1733 i den gamla storregionen Västerbotten (där Norrbotten ingick).
Han blev snabbt uppmärksammad på problemet med det så kallade botniska handelstvånget.
Köpmännen i norr var kritiska för att deras varor fick säljas enbart i Stockholm. De fick inte skeppa iväg sina produkter till norra Tyskland, Riga eller andra städer, även om det skulle ge dem bättre betalt och större inkomster.
Det var ett system som gynnade Stockholm, som kunde styra priserna till sin egen fördel, och lika konsekvent missgynnade handelsmännen i norr.
Gyllengrip ställde sig på norrlänningarnas sida och tog strid mot systemet redan under sitt andra år som hövding, 1734.
Han konstaterade att resten av riket led under trycket från en enda stad. En minoritet i Stockholm utövade ”envälde”. Landshövdingen bedrev ett intensivt lobbyarbete mot riksdagen och centrala myndigheter.
Det skulle dröja flera decennier innan det botniska handelstvånget försvann helt. Men Gyllengrip hann uppleva en fin etappseger innan sin död 1753. 1741 fick städerna i norr möjligheten att föra handel med andra hamnar än Stockholm i södra Sverige. I slutet av 1700-talet försvann handelstvånget slutgiltigt. Näringslivet i norr fick chansen att växa och utvecklas.
Även i modern tid har landshövdingeämbetet haft stor betydelse för Norrbotten. Ragnar Lassinantti (1966-1982), Curt Boström (1985-1992), Björn Rosengren (1995-1998) och Per-Ola Eriksson (2003-2012) är exempel på starka och synliga landshövdingar som gett röst åt Norrbottens krav och intressen.
2017 är landshövdingeämbetet fortfarande viktigt. Men det är något annat än vad det varit. Ansvaret för de regionala utvecklingsfrågorna ligger numera hos de folkvalda i regionfullmäktige. Det betyder också att kravprofilen för en landshövding är annorlunda i dag än tidigare. Det är inte lika mycket närings- och regionalpolitik. Mycket kretsar numera kring att hantera komplexa konflikter mellan miljö- och tillväxtintressen.
Allt viktigare är också försvars- och säkerhetspolitiken, där det arktiska perspektivet är betydelsefullt.
Jag gissar att namn som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), bostadsminister Peter Eriksson (MP) och tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) kommer att nämnas. Det är alla kompetenta personer. Men efter nästan 370 år med manliga landshövdingar i Norrbotten borde det vara dags för en kvinna på posten. Därför tycker jag att civilminister Ardalan Shekarabi, som bereder ärendet, ska fundera på namn som Eva Nordmark, TCO:s ordförande, Cecilia Fahlberg, tidigare ordförande i Unionen, eller Anita Johansson, ordförande för statliga Transportstyrelsen.