De allt tätare och ibland motstridiga väljarundersökningarna tenderar att dra uppmärksamheten från politikens innehåll och mer till politiken som spel.
Det senare knappast märkligt efter den massmediala holmgång som drabbat regeringen Löfven. Oftast har den bestått av överdrifter, men tydligt är också att det tagit tid för regeringen att hitta sina arbetsformer. En regering ska tala med en röst. Inte sällan har det skett övertramp på den punkten.
I det nya politiska landskapet har Socialdemokraterna långt ifrån den dominerande politiska ställning man haft vid tidigare regeringsperioder. Det finns ingen anledning till nostalgi. För att kunna bilda en regering i dag måste man samarbeta med andra partier.
Därför den rödgröna alliansen.
Partiets egen valanalys efter valet 2014 var inte nådig men rättvis:
”I grunden tolkar vi det som en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar-hot och möjligheter-dagens människor möter.”
Gott så. Kanske är en vändning i sikte. I DN/Ipsos marsmätning nådde Socialdemokraterna sin högsta nivå på drygt ett år. Med 28,9 procent i ryggen, en ökning med hela 3,8 procent, kan kanske självförtroendet växa. Det har varit lite si och så med det under långt tid.
Sedan är opinionsmätningar i sig en bedräglig materia. För hur många gånger det än sägs från partihögkvarteren att opinionsmätningarna inte är så viktiga, så styr de ändå det politiska spelet. Alltför mycket sneglande på opinionssiffrorna skapar lätt nervositet i partileden och kanske manar till försiktighet i viljan att presentera den egna politiken.
Det gäller att ligga i mittfåran och att hålla upp ett fuktigt fingret för att känna av hur vinden blåser. Det gäller att så långt som möjligt vara alla till lags. I valtider, då nervositeten är på topp, naturligtvis än mer än under politiskt lugnare perioder som nu.
Egentligen betyder inte en och annan tiondels procent upp eller ner i den senaste opinionsmätningen så mycket, utan vilken politik som de olika partierna står för och långsiktigheten, inte dagsländeri. Till Stefan Löfvens styrka är att han hållit en rak linje trots motvals i väljaropinionen.
Det långsiktiga riskerar tyvärr att försvinna i kortsiktigt populistiska överväganden. Det gäller att visa upp sig, att ge de rätta svaren, att tolka opinionen på rätt sätt. När det sedan kommer till kritan är det ändå andra saker än opinionens utveckling som avgör hur många kommer att rösta den tredje söndagen i september 2018 och på vilket parti.
Även om regeringsrollen fortfarande tycks lätt obekväm för Stefan Löfven så bryter hans ledarstil med sin eftertänksamhet och sitt resonerande välgörande mot de allehanda utspel och snuttifieringar som vi upplever i dag för dag politiken.
Vi måste återupprätta det politiska samtalet. Något som Stefan Löfven även vurmar för.