Högsommaren är här och som varje sommar, så känns det i alla fall, kommer även som ett brev på posten vårdkrisen runt om på landets sjukhus och lasarett.
Under semestertider saknas inte bara sjuksköterskor utan även undersköterskor och annan vårdpersonal. År efter år. Oftast än mer akut än föregående år, så även i år.
Vi noterar detta som en del av sommaren. Allt upprepas ju sommar efter sommar, och så har det varit i många år. Vi får veta att personalbristen gör att vårdavdelningar stängs eller är underbemannade. När sedan sommaren är slut har det oftast återgått till ett normalläge med mer personal, men inte nu längre.
Sommaren är här och sjukhus landet runt går därför på knäna. Minst 1
200 sjuksköterskor fattas i arbetsschemana. En bild som återupprepas vid den här tiden på året vid de flesta akutsjukhus. I söder såväl som i norr.
Nu satsar vissa landsting på att vårdpersonalen ska skjuta på semestrarna och därmed få ett hyggligt lönetillägg under ett par sommarmånader, men även det går trögt.
Nu mer tycks det vara sommar året runt inom sjukvården.
Personalbristen inom svensk sjukvård är som det tycks från en utanförståendes perspektiv vara permanent.
Landstingen har i grunden bra läkare och en personal som ger järnet, men som motvalls ofta konfronteras med en sjukvårdsbyråkrati som tittar bort. De vill inte se problemen i sin besparingsiver.
Problemen i svensk sjukvård tydliggörs genom fortsatta köer, genom bristen på viktiga resurspersoner, och genom att allt flera landsting har svårt att få ekonomin att gå ihop trots ständigt pågående rationaliseringar och besparingar.
Ingen ifrågasätter att det finns problem i sjukvården, problem som vuxit i takt med att landstingens ekonomiska resurser försämrats. Det säger sig självt att när 30 000 vårdplatser försvunnit från vården, som skett under de senaste åren, växer köerna och överbeläggningarna.
Märkligt vore annars
Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som möjligt, men ambitionen måste därutöver vara att ge alla i vårt samhälle en tillgänglig och god sjukvård. Både på vårdcentraler och i våra sjukhus. Vårdkedjan måste hållas ihop. Här är tyvärr bristerna allt synligare.
Rätten till en likvärdig vård var du än bor i landet är dessutom djupt förankrad hos svenska folket och i tider av ekonomisk kris blir det allt svårare för sjukvården att göra de nödvändiga prioriteringarna.
Vilka ska ha förtur till behandling och vilka ska vänta? Inga lätta frågor.
När det ska sparas måste större hänsyn tas till många fler faktorer än de rent budgettekniska.
Bland annat att den nuvarande regionala indelningen med våra landsting inte är anpassad för att möta framtidens utmaningar.
Enligt beräkningar från SCB kommer det att saknas 30 000 sjuksköterskor år 2030. Andra prognoser säger oss att det krävs 100
000 nyanställningar för att vården ska fungera i framtiden och med en allt äldre befolkning. Vår beredskap är inte god.