Den stridbare folktribunen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inför filmversionen har han obegränsat förtroende för Troëll, utom för hans val av Monica Zetterlund som den uppkäftiga byhoran Ulrika. I ett brev till Bengt Forslund, filmens producent, säger Moberg sig drömma mardrömmar "om huru Monica fördärvar den Ulrika, som jag har skapat."
Dock tycks han ha lugnat sig när filmen var färdig. Och i ett brev till SF-chefen Kenne Fant dementerar han också bestämt att han någonsin kallat Monica Zetterlund "för benig popjänta"...
Vilhelm Moberg var synnerligen flitig vid skrivmaskinen också utöver författarskapet. Två nyutkomna volymer med ett urval av hans omfattande brevkorrespondens kompletterar på många sätt den bild vi har av denne stridbare smålänning. (I dag hade han förstås bloggat eller mejlat, men vad hade det då blivit kvar till forskningen? Och oss i eftervärlden?)
Lätt att ha att göra med kan han inte ha varit, varken för förläggare, teaterchefer eller författarkollegor. Trots de upplagor böckerna säljs i känner han sig kroniskt missförstådd eller motarbetad, om inte annat så av skattemyndigheterna.
En av de vänskaper som bestod genom åren var med Eyvind Johnson, även om han har svårt att smälta att den före detta syndikalisten Johnson accepterat att bli invald i Svenska Akademien, en institution som Moberg djupt föraktade. För en författare fanns det, upprepar han gärna, tre stora risker att till varje pris undvika: Spriten, populariteten och Akademien. Som offentlig debattör skräder Moberg inte orden, särskilt inte under Haijby- och Kejneaffärerna i början av femtiotalet. Argast i Sverige vill han dock inte kännas vid att han är: "Jag som är så snäll ..."
Erfarenheterna han fått av missförhållanden inom rättsapparaten tycks dock ha fått honom att tvivla på hela det socialdemokratiska folkhemsbygget. Som ung hade han varit socialist, i breven under 50- och 60-talet framstår han närmast som högeranarkist. Barbro Alving kallade honom en gång patentkverulant. Det gjorde honom förstås topp tunnor rasande, men alldeles orättvist var det nog inte. I sina lovtal över Eisenhowers USA framstår han i alla fall lika naivt blåögd som han är enögd då det gäller maktkorruptionen i Erlanders Sverige.
Mobergs vredgade rättspatos, debattglädje och jorddoftsmättade språk ger färg även åt hans korrespondens. Den fråga man som läsare ställer sig är om det finns någon som fyller samma roll som folktribun och rättvisans försvarare i dag. Vem skulle det i så fall vara?
Kanske Janne Josefsson - i sina bästa stunder. Fast några romaner har han ju inte skrivit.