När jag började läsa Göran Greiders senaste bok ”Den solidariska genen” (Ordfront) förväntade jag mig biologiska argument till varför vi egentligen, av naturen, är skapade att ge bort allt vi tjänar till staten i form av skatter.
Den som inte älskar skatt är inte riktig människa. Det visade sig inte stämma helt och hållet. Bara nästan. Greider har som de flesta av oss en kluven inställning till politiska argument som söker sig tillbaka till människans biologi. Några hävdar att vi av naturen är själviska och har lätt att bli förbannade och måste hållas tillbaka med uppfostran. Andra hävdar att vi av naturen är samarbetsvilliga och empatiska och gärna offrar oss för andra.
Vilken är människans SANNA natur? Det finns således två spår, det egoistiska och det altruistiska. Diskussionen kan handla om att det ena eller andra är ursprungsspåret, och det vi bör utgå från. Elle så kan vi föreställa oss att både egoism och altruism samverkar, är två olika sidor av samma mynt. Ett bra exempel på balanspunkten är fackföreningsrörelsen. Det finns några som tror att dessa uppkommit därför att människor är solidariska och älskar sin nästa, varför de är beredda att avstå från några hundralappar i fackföreningsavgift varje månad av ren godhet. Om folk går ur facket så beror de på att deras elakhet har tagit överhanden, troligtvis framkallat av nyliberaler.
Andra tror att folk löser medlemskapet som en försäkring mot uppsägningar och löneförsämringar. Att deras solidaritet baseras på omsorg om den egna framtiden. Att de är solidariska, men inte förutsättningslöst. Själv är jag anhängare av den senare förklaringen. Facket finns därför att människor ser egennyttan i samarbete. Solidaritet finns därför att den ökar våra egna chanser. Samma med välfärdssystemet. Dess framgångar bygger inte på att människor rätt och slätt är offervilliga, utan därför att de ser nyttan för sig själva och sina barn i att ha ett system som minskar riskerna i samhället.
De betalar skatt, inte för att de älskar att ge bort sina pengar, utan därför att de får något tillbaka. Det bärande elementet i det goda samhället är därför reciprociteten. Alltså att vi besvarar goda handlingar med goda handlingar, elakheter med elakheter. Vi kan således tala om en villkorlig solidaritet.Göran Greider snuddar vid reciprociteten, men verkar inte förstå att det är grunden för människors solidariska handlande. Vi hjälper andra intuitivt av biologiska skäl, men inte ovillkorligt. Vi kräver någon form av motprestation. Förr eller senare.
Det är också därför välfärdsstaten får problem om den inte längre upplevs som nyttig för alla. Det går inte att bygga ett system enbart på människors offervilja. Vår solidaritetskänsla kan inte vävas in i ett system där vi inte längre har inflytande över hur välfärden formeras. Eller där vi förväntas lämna ifrån oss våra pengar utan att veta vad de används till. Jag tror att skälet till att vänstern inte lyckats fånga upp det intressanta i diskussionen om hur vår biologiska historia talar för samarbete och solidaritet beror på att det finns en ideologisk blindhet för detta enkla samband, att egennyttan och samarbetet hänger ihop.
Göran Greider citerar förvisso Zlatan om sin upväxt: ”Jävlades någon, jävlades jag tillbaka.”. Men jag tror inte att Greider förstår vad Zlatan därmed sagt.