Via skattesänkningar och en omvänd fördelningspolitik utarmas den svenska välfärden. I takt med att ojämlikhet och klasskillnader breder ut sig ställs människor mot varandra och idén om att gemensamt ansvara för varje medborgares välfärd hamnar i skuggan av behovet att sköta sitt. Jämlikhetstanken får lämna plats åt ett socioekonomiskt survival of the fittest. Detta slår hårdast mot dem vars grundläggande förutsättningar att klara sig är sämst. I svåra tider är det också lätt för neofascistiska rörelser som Sverigedemokraterna att ställa utsatta grupper mot varandra. Allt för att kunna besanna sina perverterade idéer om ett homogent samhälle. Sverige behöver inte hat och söndring. Sverige behöver solidaritet, sammanhållning och jämlikhet. Stora samhällsgrupper står på gränsen till utslagning. Äldre, unga, arbetslösa och inte minst sjuka. Förutom att vården i många avseenden går på knäna så har många svårt sjuka människor fått leva med ett ständigt ifrågasättande de senaste åren. Ett misstänkliggörande som sattes i system när regeringen stöpte om sjukförsäkringen på ett sådant sätt att det i många fall inte ens räcker med kvalificerade medicinska utlåtanden för att styrka behovet av sjukpenning. Detta systems avarter har kommit till uttryck bland annat när en pojke, omkring 20 år gammal, som fått ett dödsbesked av sina läkare till följd av sin cancer avkrävdes ett intyg på vilket datum han förväntas avlida för att kunna erhålla sjukersättning.
Alla dessa incidenter kan inte avfärdas som enskilda ärenden. För det första är de så pass många. För det andra så bär de tydliga drag av ett övergripande systemfel. Att läkarbedömningar inte alltid respekteras som underlag för sjukpenning utan att det i slutändan är politiker och byråkrater som bestämmer om du är sjuk nog - eller tillräckligt döende. Vad gäller det påstådda "fusket" bland långtidssjukskrivna och svårt sjuka så har jag aldrig någonsin fått presenterat för mig. Ett fusk som förövrigt inte styrks i någon som helst forskning, tvärtom. Frågan är därför varför regeringen väljer att angripa sjuka så hårt när ett betydligt större problem för finansdepartementet är den ekonomiska brottsligheten som florerar inom samhällets topskikt. Skillnaden är bara att den ekonomiska brottsligheten kostar pengar att bekämpa medan man snabbt kan casha in på att göra det sämre för sjuka. Ska man sänka skatten så finansierar man det lättast genom att skära ner på resurserna till dem som är för svaga för att protestera.
Men sjukförsäkringen är långt ifrån det enda problemet för många sjuka människor i Sverige. Bristen på tillgång till rätt vård är skriande inom flera patientgrupper. Här har även socialdemokratin en hemläxa att göra för att kunna rättfärdiga sin kritik mot regeringens inhumana politik. Den 27:e februari tog jag del av en debattartikel författad av överläkare Johan Hambraeus. Hambraeus är smärtläkare och behandlar patienter vid sin klinik i centrala Umeå. Han påtalar ett stort problem som i detta fall gäller smärtpatienter men som också kan göras gällande för många andra patientgrupper. Så länge man inte har en sjukdom synlig med blotta ögat, akut tillstånd eller i det närmaste måste opereras så negligeras man i många fall. Eftersom jag själv är smärtpatient kan jag identifiera mig med Hambraeus beskrivning av hur smärtpatienter ofta bemöts inom vården. Avfärdande, bagatellisering. Detta är i allra högsta grad en konsekvens av resursbrist i vården. Trots att kronisk smärta är en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna och trots att det ofta går så långt som till självmord för smärtpatienter så finns inte den vård man behöver. Det finns inga resurser avsatta för den som har ont länge utan tydlig orsak. Detta gäller även socialdemokratiskt ledda landsting. Har man pengar kan man alltid köpa sig vård. Men för alla de som inte har råd och snart inte orkar mer; är utslagning eller i vissa fall självmord den enda utväg samhället har att erbjuda?