Problemen i svensk sjukvård tydliggörs genom fortsatta köer, genom bristen på viktiga resurspersoner, och genom att flera landsting har svårt att få ekonomin att gå ihop trots ständigt pågående rationaliseringar och besparingar.
Vårdplatserna i Sverige minskar och har gjort det under minst tio år.
Antalet disponibla vårdplatser per 1 000 invånare är snart nere i två platser i Sverige. EU-genomsnittet är drygt fem platser.
Ingen ifrågasätter att det finns problem i sjukvården, problem som vuxit i takt med att landstingens ekonomiska resurser försämrats. Det säger sig självt att när 30 000 vårdplatser försvinner, som skett under den senaste tioårsperioden, så växer sjukvårdsköerna och överbeläggningarna.
När sedan primärvården inte fungerar vänder sig människor självfallet i stället till sjukhusens akutmottagningar. På dessa är arbetstempot idag högt uppskruvat. Risken för medicinska felbedömningar är därför stora. Särskilt som det ofta är de mest oerfarna läkarna som jobbar med de akut sjuka.
Ansvariga sjukvårdspolitiker tittar inte sällan mer på kostnaderna än på vårdens tillgänglighet och kvalitet. Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som det bara är möjligt. Därvidlag är alla säkert eniga, men ambitionen måste i grunden också vara att ge alla en så rättvis och jämlik sjukvård som möjligt.
Därför krävs en annan syn på behovet av att hela vårdkedjan fungerar.
Om en länk faller ut, faller flera. Och då handlar det inte om att bolagisera och sälja ut akutsjukvården utan om att ta hand om dem som köar för den sjukvård som de har rätt till.
Det som inte klaras i ena ändan av vårdkedjan skapar problem i den andra. Förvånansvärt ofta sker detta till vissa ansvarigas oförställda förvåning. På pappret såg ju allt så bra ut.
Mot denna bakgrund har vården blivit en gyllene marknad för uthyrningsföretagen. För dyra pengar hyr man ut personal till sjukvården, personal som betalas med bättre löner till än vad landstingen mäktar med. Ofta är springvikarierna hämtade från den offentliga sjukvården.
Det kommer att behövas omkring 200 000 nya anställda inom sjukvården den närmaste tioårsperioden. Vissa bedömare anser till och med att den siffran är för lågt räknad. Vården borde vara ett framtidsyrke, men är det inte.
När de ofta förekommande och täta organisationsförändringarna inom sjukvården sjösätts har personalens synpunkter hamnat långt ner i genomförandeprocessen. En bra arbetsmiljö kräver att personalen har stort inflytande och därmed medansvar över den egna arbetsplatsen.
Vårdyrkenas status måste lyftas. Ansvaret för detta vilar ytterst på landstingen, men i slutändan är det ändå regering och riksdag som bestämmer farten och inriktningen på sjukvårdspolitiken.
Svensk sjukvård kan bli bättre. Kompetensen och kunnandet finns. Men sjukvårdens folk måste också få resurserna och lönerna.
Rätten till en likvärdig vård var du än bor i landet är djupt förankrad hos svenska folket och i tider av ekonomisk kris blir det allt svårare för sjukvården att göra nödvändiga prioriteringar; vilka ska ha förtur till behandling och vilka ska vänta? Inga lätta frågor i en pressad vårdverklighet.
Det krävs en helt annan helhetssyn och ett helt annat tänkande hos dem som idag ansvarar för svensk sjukvård, och då handlar det inte om att bolagisera och sälja ut akutsjukvården, utan istället om att ta hand om alla de som köar för den sjukvård som de har rätt till.