Den nye killen i ledningen för socialdemokraterna har ett trilemma. Ett trilemma är ett dilemma plus ett omöjligt alternativ till. Exempelvis svårigheten att skapa ett samhälle som är rättvist, fritt och jämlikt samtidigt. En av målen får tonas ner. Eller mer simpelt ur lunchätarens perspektiv - det är svårt att få mat snabbt, billigt och gott. Snabbt och billigt går, men är sällan gott; billigt och gott också, men inte snabbt; gott och snabbt kan fungera, men knappast billigt. Vi får offra ett.
Vilka är då den nye killens tre omöjliga alternativ? För det första måste han framstå som regeringsduglig och kapabel att ersätta regeringen Reinfeldt med något som är bättre - eller åtminstone inte sämre. Han måste vara en trovärdig statsministerkandidat. För det andra ska han hålla ihop arbetarrörelsen och få sina egna att mobilisera inför valet 2014. Partiet måste med stor entusiasm gå ut till väljarna med förnyat självförtroende. Gladast vinner. För det tredje måste han ha ett politiskt program som verkligen fungerar på samhällsutvecklingen. Som gör att Socialdemokraterna inte bara tar hem nästa val, utan även framtida.
Det är nämligen den förmågan, att reproducera maktinnehavet, som lagt grunden för socialdemokraternas historiska hegemoni. Vid varje tillfälle som Socialdemokraterna varit i opposition har de frestats att lägga fram ett glädjebudskap till väljarna. Men oftast har de behärskat sig och istället lovat hårda tag för långsiktiga positiva resultat. Vilket väljarna lärt sig uppskatta. Detta kanske låter på en gång självklart och lätt som en plätt. Men om vi grunnar en stund så inser vi att det är ett trilemma.
Till att börja med är inte partiets väljare, i synnerhet de som lämnat socialdemokratin i de senaste valen, samma typ av folk som partiets medlemmar. Att hålla ett bejublat linjetal inför egna kongressen räcker inte. Det visar Håkan Juholts öde. Det är folket utanför lokalen som ska övertygas. Samtidigt kan en partiledare inte nöja sig med att jaga marginalväljare. Om inte de egna får köttben att gnaga på svalnar deras entusiasm. Slutligen. Även om det går att koka ihop en soppa som gör de egna glada, och att väljarna strömmar till, så måste också programmet fungera verklighetsförändrande.
Det går att vinna nästa val på att se lagom duktig ut och att säga ungefär det folk förväntar sig av en duglig regering. I synnerhet som den sittande regeringen verkar allt mer moloken och ett par av Allianspartierna verkar hänge permanent på fel sida av gärdesgården. Politik handlar om att samla trupper för att erövra makten. Att övertyga de egna och de övriga. Men sedan handlar också politik om att hålla sig kvar vid makten. Och i en demokrati sker det oftast genom att leverera. Socialdemokraterna har nu på sin kongress - som förväntat - fokuserat på ett tydligt leveransmål. Att fixa sysselsättningen till europeisk toppnivå. Men frågan är hur detta ska gå till, utan att använda åtgärder som antingen gör väljarna tveksamma eller de egna förbannade?