Den nya gemenskapen
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi har tack vare en ökad självständighet, personlig trygghet och ett fantastiskt tekniskt språng förvandlats till primadonnor som söker självförverkligandet.
Gärna laget, men inte på bekostnad av jaget.
Igen tar skit. Vi behöver inte få instruktioner om hur vi ska ordna våra liv. Vi kan själv. Inga mellanhänder ska skriva oss på näsan. Vi tror varken på kyrkans Gud eller på andra pekpinnar som överheten haft. Det där med Nationen, Folket och Det Gemensamma Ödet är historia.
I dag skäms vi för tiden när Sverige skred över kartan, steriliserade avvikande eller försökte få alla att titta på samma statliga tv-kanal och därmed veta hut.
Att vi inte längre har en gemensam berättelse skapar ett oerhört tomrum i samhället. Makthavarnas visionära förmåga inskränker sig till att ge oss ökat kreditutrymme så vi kan köpa kinesiska prylar på Bauhaus.
Nationalismens berättelse har ersatts av konsumismen.
Och konsumismen är inte uniform utan bygger på den enskildes egna drömmar, stimulerade av inspirerande och idérik upplevelseindustri som hela tiden uppdaterar förslagskatalogen om hur vi kan gestalta våra liv.
Denna samhällsutveckling har också underminerat socialdemokratins traditionella synsätt. Folk gifter om sig, bygger om köket, prövar nya semesterorter och byter partier i flygande fläng. Här vilar inga halta harar. Och de politiska rörelserna har trängts undan av tv-apparater och en uppsjö av olika påverkansmöjligheter som gör partierna till en smula obsoleta.
I valrörelsen klagade socialdemokrater gång på gång att folk blivit egoistiska. De låter sig fångas av plånboksfrågor och egenintresset, istället för att offra sig för den goda sakens skull. Det var, kort sagt, bättre förr när det fanns samhällssolidaritet och alla var med i facket och partiet.
Detta är förstås i bästa fall konservativt nonsens, och i värsta fall inledningen till en reaktionär period i socialdemokratins idéutveckling.
Det höjs nu röster för att socialdemokratins vägval ska vara ett återupprättande av den traditionella samhällsordningen, där vi alla går mot ljuset som det uppenbarats i rådslag och gamla fina texter av Olof Palme.
Förr kunde gemenskapen baseras på hotet om helvetet. Men nu är det klimathotet som används för att de solitära individerna ska förmås lämna sina självförverkligandeprojekt och ansluta sig till den nya gemenskapen.
Så låt mig gissa att försöken att återupprätta folkhemsgemenskapen inte längre kommer att vara enbart Sverigedemokraternas angelägenhet. Nu rustar den socialdemokratiska vänstern för att ta över initiativet.
Vi som inte tror på individens underkastelse till kollektivet, som inte gillar kristendomens slavmoral, vare sig den kommer i religiösa nytappningar eller omklädd till svenskdemokrati eller socialdemokrati, har nu en styv uppgift framför oss att försvara människors rätt till sitt eget liv. I en tid som är sprängfylld av längtan efter en ny gemenskap.