Nationalismen är på väg tillbaka. Skälet är förstås att folket hos oss och i andra länder retirerar in i tribalism när globaliseringen berövar dem den trygghet som nationalstaterna erbjudit. Och deras egna politiska representanter blir allt mer kosmopolitiska och hellre följer ett Brysseldirektiv till minsta bokstaven än skjuter till stödpengar åt fattigpensionärer.
Det finns en längtan om att göra det egna landet stort igen – eller lämna påflugna internationella allianser som EU. En ny gemenskap ska återupprättas. Något stort, som står över individualism och egoism, som gör slut på en identitetspolitisk fragmentisering.
Kampen för den nya gemenskapen tar sig olika vägar. Några talar om Sverige, andra vill återupprätta den offentliga sektorn, statens överhöghet, politikens makt, och ”samhällets” inflytande över utvecklingen.
Budskapet från dessa är att ingen ska sko sig på oss skattebetalare.
Vare sig riskkapitalistiska rövare eller socialturistande asylanter.
Denna kamp mot ”det andra” är en förutsättning för att kunna stärka tanken om en ny gemenskap, det som är ”vi”.
Många har efter orgien i svenskhet som presterades i Almedalen plötsligt insett att det nationella kommit tillbaka till stan. Och ser, helt riktigt, detta som en framgång för SD.
Men det började redan 2010 när det partiet kommer in i riksdagen. Då börjar ord som ”Sverige” och ”svenskarna”, liksom andra nationella uttryck, förekomma allt ymnigare i regeringsförklaringarna. Först hos Reinfeldt, sen Löfven.
Det är också då vi ser att jakten på riskkapitalister och tiggare, dessa två sorters påstådda parasiter som irriterar den nya gemenskapens apostlar, börjar.
Vad vi ser är försöken att återupprätta ett kollektivt medvetande, något som står kan användas som trumfkort mot de lankor som individuella strävanden och självförverkligande narcissism utgör.
Nationaldagen var på så sätt naturlig. Liksom förslagen på att förlänga den obligatoriska skolan längre upp i åldrarna. Snart får vi en värnplikt utvidgad till att tjänstgöra i det välfärdsindustriella komplexet eller vid östfronten.
Strävan efter en ny gemenskap söker sig såldes olika vägar. Just nu testas nationalismens förmåga rycka upp folk ur deras egoistiska småskurenhet. Men även andra metoder kommer att prövas. Exempelvis stora folkhälsoprojekt för att göra medborgarna hurtigare, exempelvis med snusförbud och sockerskatt, skolgymnastik och subventionerad arbetsplatsmotion.
Säkert kommer det också att pröva om det går att återinföra kristendomen. Eller något annat i den stilen, så att folk viker ner sig, lägger undan sin bildskärm och går till torget för att delta i den nya gemenskapens manifestationer. Och offrar en smula sina ynkliga liv till den stora gemenskapens fromma. Så att vi åter blir den sociala organism som profeterna alltid drömt om.
Det återstår att se hur många som kommer att taktfast delta i den marschen.