Rädda Barnen och andra hjälporganisationer oroas så här i jul och nyårstider för att de fått ett allt tyngre ansvar för att skydda de svagaste i samhället. Hjälpbehovet i samhället har ökat trots vår välfärd, en välfärd som inte når alla.
Ensamma mammor med barn, pensionärer och invandrare tillhör de grupper som över tid fått allt svårare att hävda sig.
Vi har fått veta att bara att i våra storstädet, Malmö, Göteborg och Stockholm, har antalet bostadslösa med barn visat en kraftig ökning.
Hemlösa som sover på hotell, härbärge eller hos släktingar och vänner.
Eller i värsta fall på gatan.
Allt för många barn i Sverige växer upp i fattiga hushåll och med allt detta medför av utanförskap, mobbning och social och ekonomisk misär.
Barn far illa och har på flera områden inte samma rättigheter som andra barn. Minst 200 000 barn i Sverige lever i ekonomiskt fattiga familjer. Enligt Rädda Barnen.
Sanningen är att den generella välfärden urholkats. Maskorna i välfärdsnätet har blivit allt större. Det är den bild som flera hjälporganisationer ger, och det finns ingen anledning att betvivla denna. Samtliga möter de den nya fattigdomen i sitt vardagsarbete.
Detta även om fördelningsfrågorna och rättvisefrågorna stegvis fått ett allt större utrymme på den politiska dagordningen har otryggheten i samhället ökat.
Den svenska fattigdomen har blivit synligare. Idag ser vi allt fler hemlösa och tiggare. Antalet utslagna har ökat. Samma syn i snart sagt överallt. Även i mindre samhällen.
Även om det på senare år skett återställare i välfärden i takt med att statsfinanserna blivit bättre har detta inte varit tillräckligt för att ge ett ordentligt grundstöd till de allt fler i vårt samhälle som befinner sig i utanförskap.
Allt fler lever idag på marginalen eller under det som förr hette socialbidragsnormen. Inte minst en stor grupp pensionärer och invandrare.
Med ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som har den sämsta ekonomin hårdast. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sina mediciner på kredit, det är de som inte har råd att gå till en läkare eftersom avgiften är för hög. Det är dyrt att vara fattig.
Riskerna med en orättvis fördelningspolitik är uppenbara. Den leder till en fortsatt urholkning av samhällssolidariteten och till att människor passiviseras. Vi ser det redan i ett allt lägre valdeltagande i de förortsmiljöer som är mest utsatta av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och allmänt sämre samhällsservice.
I sin yttersta konsekvens är risken att de som drabbas bryter med ett samhälle som inte bryr sig om deras situation. Vi får ett segregerat samhälle. När i stället en grundtrygghet borde vara en rättighet för alla.
Idag finns ekonomiskt utrymme för att ge både generella och riktade stöd till de grupper som har störst behov. Otryggheten får inte fortsätta växa.