Den Mona jag känner
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mona framställs som en svag ledare som inte förmår hantera Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna, men också som om hon är en svag ledare vars ställning är hårt ifrågasatt inom partiet. Andra framställer det som att det är hennes otydlighet som är problemet.
Det här stämmer inte alls med min bild av Mona Sahlin. Jag kom i kontakt med henne under hennes år ute i kylan. Hon var i många stycken en politiker som många höll sig borta från och skydde som pesten. Man ville inte smittas av hennes motgångar. Men Mona Sahlin lät sig inte knäckas av det. Hon kämpade på med sina hjärtefrågor.
Det var på Pride jag träffade henne och fick möjlighet att prata med henne. Det här var långt innan det blev "inne" att springa på Pride och visa sin solidaritet med oss som kände av ett utanförskap i samhället. Det var då när politiker mer lyste med sin frånvaro. Men hon brann för våra frågor och hon tog sig tid att möta oss på vår egen planhalva. Hon tog sig tid att lyssna på vad vi hade att berätta om våra liv. Hon samtalade med oss om vad som skulle behöva förändras i samhället och hon drev dessa frågor i sitt politiska arbete. Hon slet för det hon trodde på.
Den Mona jag lärde känna är en varm och medkännande människa med en otroligt stark ideologisk inre kompass. Hon är tydligheten själv, och hon är varken svag eller velig. Nej, den Mona jag känner är en person som tar sig tid att skapa en bra grund för sina åsikter innan hon bestämmer sig för vad hon tycker, och under tiden så låter hon många människor komma till tals. Hon är en ledare som sätter de demokratiska principerna i fokus för sitt ledarskap. Hon är noga med förankring och delaktighet. Men det är klart att politiska kommentatorer med rötterna i det gamla reagerar då de inte känner igen sig. Mona passar helt enkelt inte in i deras mall 1A för hur en partiledare ska vara.
Men jag är övertygad om en sak. Den Mona jag känner är väl lämpad för att leda den första koalitionsregering som socialdemokraterna ska ingå i på decennier. Hon har nämligen förstått det Fredrik Reinfeldt missat, nämligen att ett samarbete i en koalition måste bygga på att varje deltagande parti måste känna att de får igenom några av sina kärnfrågor samtidigt som de känner att de har ett inflytande över den samlade politiken. Det största partiet kan inte leva på de mindre partiernas blod. Hon kommer att få koalitionsarbetet att fungera smidigt. Den kritik hon fått att hon skulle vika sig för lätt kommer från källor som hyllar Fredrik Reinfeldts ledarstil och som tycker att storebror ska ha mest att säga till och att inflytande ska stå i proportion till storlek.
I ett koalitionsarbete är man, när det fungerar som bäst, likvärdigt starka partners även om det skiljer i storlek. Man är nämligen solidariskt ansvariga för alla de beslut man fattar gemensamt. Det handlar inte om att de små ensidigt ska anpassa sig.
Jag är övertygad om att den Mona jag känner kommer att bli en stark, tydlig och kraftfull statsminister. Att hon varit otydlig hittills har till stor del berott på de pågående förhandlingarna med V och MP. Det måste få ta tid. Sedan kommer ni att få se den Mona jag känner. Göbber och kärringer, huk er i bänkera. Snart har hon ladat klart!