När jag pratar med eller läser socialdemokratiska partimedlemmar händer det rätt ofta att det klagas på partiets mittenorientering. Det verkar som om många vill ta ett steg till vänster, exempelvis när det gäller skolpolitiken, vinsterna i välfärden och skatterna. Enhetsskolan tillbaka, vinsterna bort och skatterna upp, för att sammanfatta det enkelt. Mina invändningar om att föräldrar och skolbarn inte längre kommer att finna sig i att tvingas kvar i skitskolor, att vinster är bättre än förluster och att skatternas nivå är mindre intressant än det totala beloppet som betalas in till staten, det är invändningar som viftas bort. Det är i hög grad en fråga om taktik inför valet. Ska socialdemokraterna söka efter det som förenar väljarna eller ska partiet söka efter skiljelinjer, det som separerar väljarna?
Men det där kan vi säkert gräla om. Betydligt intressantare är en större ideologisk stridsfråga, nämligen om partiet ska nöja sig med att kräva ett samhälle där alla har lika livschanser – eller om målet är att avskaffa behovet av chanser överhuvudtaget. Det går nämligen en rågång mellan dem som nöjer sig med ”ståndscirkulation” och de som radikalt vill avskaffa stånden. Mellan den som anser att alla oavsett klasstillhörighet ska få samma chans att ta sig fram i tillvaron – och dem som vill avskaffa klasserna och därmed göra alla medborgare till jämlikar ekonomiskt, socialt och kulturellt. Mellan dem som vill ha klassresor och de som vill avskaffa klasserna (och därmed behovet av resor) helt. Den skiljelinjen särar på ”liberala” och ”socialistiska” socialdemokrater.
Ska klassamhället göras demokratiskt och öppet, eller ska klassamhället avskaffas? Det är kuggfrågan. I sitt Almedalstal förra sommaren drev socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven hårt livschanslinjen. Löfven berättade om känslan när han fick sitt första sommarjobb – han röjde sly i Gålsjödike – och hur det gav honom en självkänsla. Alla unga män och kvinnor borde få en liknande chans att försörja sig med eget arbete. Det blir jobbigare morgnar - men ett bättre liv.
Löfven påminde i sitt tal om den klassiska socialdemokratiska valaffischen där en ung man som jobbar som springpojke. Han står vid sin cykel och tittar på några studenter som firar sin examen. Texten lyder: ”Begåvad, men fattig – ge honom lika chans”.
Frågan är om den affischtexten fångar socialdemokratins ideologiska målsättning – eller är ett exempel på partiets kompromiss med det borgerliga samhället? Om just detta talade en nyligen bortgången socialdemokratisk legendarisk politiker från Örebro – Axel Gisslén – när han fick Tage Erlanders hedersmedalj. Gisslén menade att affischen egentligen förde fram ett liberalt budskap. En socialistisk motsvarighet skulle vara ”Ung och begåvad, men fattig. Avskaffa fattigdomen!”
Frågan är om denna gränslinje mellan liberala och socialistiska socialdemokrater är något som går att överbrygga. Eller är det en ideologisk klyfta som gör partiet till ett dubbelparti? Är detta oförenligt eller tvärtom en styrka? Detta borde vi diskutera. Efter valet.