Är det egentligen någon skillnad på offentlig vård och privat? Har den kommunala skolan något som friskolan inte har? Märker vi om läkaren som skär ut blindtarmen på oss, denna gamla fina kamrat på livets stig, är privatanställd eller går i landstingets sold? Jag känner mig ganska ensam om uppfattningen att det egentligen inte är någon skillnad.
Som jag ser det finns det flera tänkbara förklaringar till att många ännu ser offentlig sektorn mer moraliskt högtstående än privat sektor. Till att börja med finns en gammalt nedärvd tradition i svensk politik att tillmäta staten högre moralisk halt än övriga samhället. Staten är god, folket okunniga och behöver ledas, rentiererna hållas stången, folkrörelserna vara beroende av en övervakande och hjälpande hand, en anständig mittpunkt i allt kortsiktigt profiterande och individualistiskt vegeterande behöver upprätthållas. Annars blir vi tarvliga och fördärvade. Uppslukade av kapitalet. Eller den egna täppan.
Staten bör, om möjligt, omsluta hela samhället och forma oss enskilda ensamma stackare till en del av en större helhet. Som när Napoleon skapar den nya världen, eller efterkrigstiden skapar hopp om en gemensam framtid för hela mänskligheten. Per Albin skyddade oss mot hunnerna och Erlander och Palme skapade drömmen om en framtid. Tillsammans. För en stor idé. För något storslaget och fantastiskt. Det behövs således en Berättelse som samlar oss till stordåd, baserat på något mer än vad det njugga egenintresset kan ge. Om vi ägnar oss åt att odla vår trädgård istället för att bygga det gemensamma Folkhemmet blir det liksom futtigt på något sätt.
Den andra förklaringen till omfamnandet av välfärdsstaten är att vi egentligen talar om ett välfärdsindustriellt komplex som länge domineras av särintressen som även i fortsättningen vill ha privilegiet att kapa åt sig av skattebetalarnas surt inbetalda slantar. Det handlar helt enkelt om intresset att utan konkurrens av andra få fortsätta att mjölka folket på deras surt förvärvade slantar. Det är samma fogdar och överhetspersoner som förr, med skillnad att dagens adel har en annan sammansättning än förr.
Således. Vare vi talar om företag, fackliga organisationer, landstingspolitiker, länsstyrelser, kommunala bolag, sjukhus, vårdinrättningar, rektorskollegier eller andra välfärdsaktörer så är de intresserade av en berättelse som legitimerar deras position. Alla söker de skydda sin andel av det politiska bytet.
Ytterligare en förklaring till det välfärdsstatliga kramandet är att vänstern i Sverige har lagt sig till med en näst intill religiös hållning till staten. De har tappat den i Karl Marx förankrade samhällsanalysen och istället vänt sig till kristendomens påbud om att vi ska böja nacken och tjäna varandra, ge upp vår personlighet till fromma för en ny gemenskap, ett Nytt Jerusalem bortom tarvliga inköpsrundor på Ikea och slötittande på våra smartphones.
För egen del är jag skeptisk till uppfattningen att välfärdsstaten skulle vara något finare och mer heligt än en vanlig sulfatfabrik, eller ha ett annat moraliskt värde än fotbollsföreningen.