I dag fyller kronprinsessan Victoria 40 år. Det är värt att påminna om att prins Carl Philip föddes som kronprins men från 1 januari 1980 ändrades grundlagen så syrran gick om i successionsordningen. Det var ju bra.
Det socialdemokratiska partiet har alltid haft republikkravet med i partiprogrammet. Men man har bedömt att det varit viktigare att driva andra frågor. Varför riskera regeringsmakten med en kampanj för republik?
Dagens jubilar sitter således säkert.
Men det är en annan, något yngre person som får den stora uppmärksamheten i dag, på Frankrikes nationaldag. Nämligen president Emmanuel Macron, född 21 december 1977.
I presidentvalet 7 maj fick den tidigare socialistiske finansministern 66,1 procent av rösterna. I valet till parlamentet i juni fick Macron block majoritet. Han sitter i ett drömläge. Många andra presidenter har ju haft en majoritet emot sig i parlamentet.
Att La République en marche på kort tid lyckades mobilisera miljoner fransmän är ju också en indirekt kritik mot de gamla etablerade partierna. Borgerliga Republikanerna, där ett flertal högerpartier samlats, lyckades inte få sin presidentkandidat till andra omgången. I parlamentsvalet blev det stora förluster. För Socialistpartiet blev utgången av valen än dystrare. Presidentkandidaten Benoît Hamon fick ett svagt stöd. I parlamentsvalet blev det ett enormt ras för Socialistpartiet. Man förlorade 90 procent av platserna i parlamentet. Ett parti som dominerat delar av fransk efterkrigspolitik är helt utslaget. Åtskilliga förgrundsfigurer har hoppat av.
Lanseringen av en helt ny rörelse hamnade rätt i tiden. De franska väljarna var trötta på Hollande och Sarkozy, på Hamon och Fillon, på de partier som haft makten under de senaste sextio åren. Man ville satsa på något nytt och så kom den välmeriterade förre finansministern Macron med sitt program.
Men det där kan väl inte hända i Sverige? Docenterna talade länge om den stabila partikulturen i vårt land. Så kom Sverigedemokraterna och allt förändrades. I dag är detta parti, med rötterna i nazistiska och rasistiska rörelser, landets näst största parti. Man talar om ett tredje block i svensk politik, ett block som likt en sten på vägen kan stoppa de andra.
Dagens partistrukturer är gamla och stela. För många som vill engagera sig politiskt blir första mötet en chock som de kanske aldrig hämtar sig ifrån. Kaffe, kanelbullar och en längd formalia. Det heta engagemanget svalnar snabbt i en sådan miljö. Så visst finns det utrymme för en Macron även i Sverige; den som hissar seglet kan få mycket förliga vindar.
När socialisten Mitterrand segrat 1981 och Socialistpartiet gjort ett bra parlamentsval (nära 70 procent av platserna i parlamentet) var vi en delegation som åkte till Paris. En dyster man i lodenrock guidade oss i maktens kvarter. Det finns än större anledning för S att skicka en delegation nu, för att lära av det kvaddade Socialistpartiet hur man inte ska göra.