Den blomstertid nu kommer ...
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Visst känner vi igen orden från alla de skolavslutningar vi varit med på som elever, föräldrar, släktingar eller personal i skolan. Ord som skapar ett slags speciell förväntan inför den väntande sommaren. Drömmar om solvarma dagar på en strand där sanden är så där härligt brännande solvarm under fötterna så att man blir tvungen att småspringa när man ska ta sig ner till vattenbrynet för att kasta sig i det silverglittrande blå vattnet.
Men det är också så för mig i alla fall att orden i den gamla sommarpsalmen fyller mig med både nostalgi och vemod. Tänk ändå vad livet verkade enkelt på den tiden när man satt där i kyrkbänken i den vackra rosa kyrkan i Arjeplog och tittade ut genom kyrkfönstret och såg hur sommarsolen strilade genom björkens nyväckta spirande grönska. I Arjeplog får man i normalfallet vara glad om björkarna hinner slå ut till skolavslutningen. I alla fall var det så när jag gick i skolan. Det var då som sommaren kändes oändligt lång. Inte som nu när mycket av funderingarna inför sommaren handlar om hur man ska få semestern att räcka till för allt det man vill hinna med, men också till alla de måsten vi upplever oss ha. Vi lever våra liv i ett alldeles för högt tempo i dag. Till och med avkopplingen kan bli en stressfaktor.
Apropå stressfaktorer så kan man nog med visst fog beskriva alla väljarundersökningar som lätt stressande. Ena dagen visar Demoskops väljarundersökning ett stort övertag för Alliansen . Någon dag senare så kommer glädjesiffror från den i särklass största partisympatiundersökningen på ett övertag för de rödgröna på sex procentenheter. Det ger en välbehövlig skjuts för de rödgröna i valarbetet, speciellt som SCB:s väljarbarometer för maj månad i trettio års tid kunnat peka ut rätt vinnare i höstens val. Det blir lite som orden man säger i kyrkan: "Stärk vår tro, öka vårt hopp ..."
Och visst behöver vi stärkas i vår tro på att det går att återskapa det Sverige där solidariteten mellan starka och svaga är en självklarhet. Ett land där den som har mycket är beredd att vara med och ta ansvar för den som har för litet. Det är det som höstens val handlar om. Det handlar i grund och botten om människosyn. I dag ser vi ett land där kylan i vårt samhälle breder ut sig allt mer i form av egocentrering. Så länge jag själv klarar mig är allt gott. Jag behöver inte bry mig om att min nästa far illa och har det svårt. De har nog bara inte kämpat tillräckligt hårt. Är det verkligen ett sådant Sverige vi vill ha? Ett Sverige där du som arbetstagare får ett sämre skydd på arbetsmarknaden, så att du på nytt måste stå med mössan i hand? Eller ett Sverige där folk tvingas ta jobb till så låga löner att man inte klarar sig på ett jobb?
Nej, de hundra dagar som nu återstår till höstens val handlar om kampen för att återupprätta solidariteten i vårt samhälle, att med värme väcka det som nu är på väg att gå i graven. Fyra förlorade år till och det blir svårt att vända på utvecklingen. Då är systemskiftet genomfört och cementerat. Det är därför som den 19:e september känns som en ödesdag. Då måste vi låta värmen stråla in i vårt svenska samhälle igen så att fortsättningen på första versen i sommarpsalmen kan bli verklighet.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.