Jag läser i Arbetet (fd LO-tidningen) om en ny konsumtionsteori som säger att när några blir rikare försöker andra hänga på genom att låna
slantar: ”De allt större inkomstskillnaderna skapar ett överflöd samtidigt som det stora flertalet blir alltmer varse att det liv eliten lever aldrig kommer att gälla dem själva. Som en kompensation börjar många konsumera mer än de har råd med. De ser att de med högre inkomster drar ifrån och det enda sättet att hänga med blir att skuldsätta sig.”
Det låter förstås förskräckligt. Låt oss säga att teorin stämmer, då är frågan hur vi ska agera utifrån teorin om att vi är, hmmmm, avundsjuka härmapor?
Vi tittar alltså på andra för att lära oss hur vi själva ska göra – eller inte göra. Vi tar andra som uppmuntrande eller avskräckande exempel. En slutsats blir då att folk behöver uppfostran och en fast hand som styr dem. En storpappa som försöker hålla tillbaka konsumtionshetsen. Det är samma sak som en förälder som försöker förmå sina barn att inte köpa upp alla pengar på en gång, som försöker förklara att mamma kan inte hämta hur mycket pengar som helst ur Bankomaten, en pappa som äger stopp när barnet försöker köpa sin tredje sockervadd.
Så medborgarna ska inte räkna med att bli fria att själva gestalta sina liv, för då vet vi hur det går. Vi får ett skuldsatt krisande samhälle. Överheten måste gripa in och styra folket. Men också bete sig som modesta människor som är goda förebilder.
Men det är komplicerat. Ta den där mamman som stod i kön till kassan för ett nyöppnat IKEA-varuhus tillsammans med sin dotter. Hon pekade på en gammal man som arbetade med att plocka ner kundernas varor i kassar. Hon sade: ”Titta på den där gamla farbrorn, han måste jobba fast han är så gammal. Om du inte sköter dina läxor bättre och skärper dig kommer du att bli som han.” Och han som stod och lockade ner varor var förstås Ingvar Kamprad som hjälpte sina kunder till det nyöppnade varuhuset. En av världens rikaste män.
Frågan är hur Arbetet resonerar när det gäller IKEAs grundare? Han är gammal fascist, drinkare och skatteplanerare. Och rik som ett troll och ändå, eller kanske just därför, snål. Eller det som på småländska, ”ekonomisk”. Han är personalvårdande och en mästare på metoder att plocka av varuhusbesökare pengar. Alltså omtänksam och girig i ett och samma paket.
Kanske är det ungefär så som några vill ha kapitalismen. Som leverantör av jobb, ”arbetsgivare”, vilka ger månatlig lön till sina anställda, ”arbetstagare”. Och inte figurer som likt Farbror Joakim rullar sig i pengar utan ser till själva leva påvert, investera i nya jobb och hålla undersåtarna med god levnadsstandard, och ta politikerna till hjälp så att småfolket inte slarvar bort pengarna på onödig konsumtion. Se till så att de avundsjuka inte blir utåtagerande.
Och vi måste se till att ha ett skattesystem som gör att rika människor söker sig ifrån Sverige. För om det finns rika svenskar kommer de andra att försöka härma dem. Och då går det åt pipsvängen med skuldsättning och bankkriser. Låt oss istället bli en nation där alla är medelinkomsttagare, dricker mellanmjölk och inte lägger mer än 50 spänn i veckan på stryktipset. För lite måste folk ändå få drömma en smula....
Vi ska ha ett rättvist samhälle för de avundsjuka.