Under sommaren har jag läst historieprofessorn Sverkers Oredssons helgjutna biografi ”Nils Edén – demokratins statsminister” (Ekerlids förlag).
Det är ingen lättsmält sommardeckare men en bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill lära sig mer om hur Sverige fick allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Liberalen Nils Edén, som föddes i Piteå 25 augusti 1871, var precis det som boktiteln säger – ”demokratins statsminister”.
Han stod i spetsen för den liberalsocialdemokratiska koalitionen 1917-1920 som tog fram den historiska rösträttspropositionen – ett beslut som klubbades i riksdagen 1918. Tre år senare genomfördes det första demokratiska valet i Sverige.
Demokratin i Sverige var så klart inte bara Edéns verk. Det fanns ett starkt folkligt tryck.
Aktiva folkrörelser (icke minst arbetar-, kvinno- och rösträttsrörelserna) drev på och ställde krav. Till sist blev det omöjligt för högern och kungahuset att hålla emot.
Nils Edén hade emellertid en avgörande roll för att de folkliga kraven kunde transformeras till handfasta politiska beslut. I samband med Edéns död 1945 skrev Göteborgs-Postens Harry Hjörne: ”Edéns regering markerar ingenting mindre än en revolution, en av de största som någonsin ägt rum i vårt land”.
Edén och S-ledaren Hjalmar Branting såg dessutom till att denna revolution genomfördes i fredliga och reformistiska former. Det gamla störtades i gruset men utan blodspillan.
Det är självklart att Edéns regering är ihågkommen främst för demokratiseringen av Sverige. Men Oredsson konstaterar att regeringen gjorde mycket mer än så.
Andra viktiga inrikespolitiska beslut var lagen om åtta timmars arbetsdag, en stärkt ställning för kvinnan, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Även på det utrikespolitiska planet skedde viktiga kursändringar. Till exempel skedde ett närmande till Storbritannien som hade stor betydelse för livsmedelsförsörjningen och för att pressa tillbaka hungersnöden i Sverige.
Vidare tog regeringen ställning för att Sverige skulle gå med i det nybildade Nationernas Förbund – ett beslut som var långtifrån självklart. Även på den tiden fanns nej-sägare och isolationister. Både högerns Ernst Trygger och vänstersocialisten Ivar Vennerström ingick i motståndarlägret.
Men till sist blev det en klar seger för den liberalsocialdemokratiska regeringens förslag.
Helt riktigt konstaterar Oredsson att ”Nils Edén är synnerligen väl värd en ganska utförlig biografi”. Denna höst finns dessutom skäl att tala extra mycket om hans liv och politiska gärning.
Den 20 september, om bara några veckor, har det gått prick 100 år sedan det historiska andrakammarvalet 1917. Det var detta val som gjorde att Nils Edén, liberalerna, Hjalmar Branting och arbetarrörelsen kunde bilda regering och röja väg för demokratin i Sverige.
Märkligt nog är det enda gången Sverige har haft en liberalsocialdemokratisk koalition. Jag skriver ”märkligt nog” eftersom denna regering gjorde ett bra jobb. Dessutom finns det ju idémässiga likheter mellan socialdemokrati och socialliberalism.
Det borde leda till viss eftertanke i dagens splittrade politiska landskap. Edén och hans regeringskollegor visade att det går att hitta fungerande samarbetsformer mellan socialdemokrater och en socialt orienterad borgerlighet.
Jag hoppas att Jan Björklund (L), Stefan Löfven (S) och många andra läser Sverkers Oredssons bok. Det som var möjligt 1917 borde vara realistiskt även 2017.