Fredagens försök till militärkupp i Turkiet misslyckades. Det skedde till ett högt pris i mänskligt liv, och av allt att döma kommer det inträffade att stärka den redan auktoritäre presidenten Recep Tayyip Erdoğans ställning. Det finns också en uppenbar risk att han och hans parti tar detta till intäkt för att ytterligare skärpa jakten på oliktänkande, förföljandet av landets minoriteter och för att föra landet ännu längre bort från den liberala och sekulariserade demokratins väg.
Det hela är – liksom Turkiets utveckling och gradvisa destabilisering de senaste åren – en djupt olycklig historia. Om man trots det ska försöka se en gnutta ljus i händelserna, så är det att kuppens lika hastiga som tydliga misslyckande inte enbart visar på regeringspartiets AKP:s starka ställning i landet – det är också ett bevis för att det turkiska civilsamhället, och – faktiskt – den turkiska demokratin står starkare än tidigare.
Ett tydligt tecken på det är att den parlamentariska oppositionen tog tydligt avstånd från kuppmakarna. De verkar naturligtvis för ett maktskifte i landet – men de verkar för det på demokratisk och laglig väg. Det är på den vägen Turkiet ska förändras. Det kan inte ske med våld.
Den misslyckade militärkuppen kan i ett visst ljus verka som ett eko från en svunnen, mörkare tid. En tid då militären spelade en central roll i politiken i en rad europeiska länder, och då kupper var om inte vardagsmat, så i alla fall en risk som politiker i många länder alltid hade att räkna med.
Man skulle emellertid också kunna skriva in den i ett modernt, och mycket obehagligt sammanhang. Den är – precis som för övrigt Erdogan själv – en del av en tendens som tycks svepa över hela världen och där det viktiga inte längre verkar vara hur någonting görs, utan att man får som man vill.
Allt fler tycks mena att ändamålen helgar nästan vilket medel som helst. Vi ser det i Polen, där regeringsföreträdare menar att den nationella stoltheten är viktigare än den konstnärliga friheten på teatrarna. Vi ser det i Ungern, med premiärminister Orbáns ”illiberala demokrati.”
Vi ser det också i U.S.A., där president Obama under de senaste åren har rundat kongressen på punkt efter punkt och därmed ökat presidentämbetets makt och inflytande.
Just U.S.A. är ett intressant exempel, eftersom en lång rad av de reformer som presidenten lyckats genomföra är sådant vi – ur ett svenskt och socialdemokratiskt perspektiv – har stor förståelse och sympati för. Den nya sjukförsäkringen lär, till exempel, förändra många vanliga amerikaners liv till det bättre.
Problemet med en sådan ingång till politiken är att det sätter ett prejudikat som lika gärna fungerar åt det motsatta hållet. Vad händer när presidenten inte längre heter Barack Obama utan – hemska tanke – Donald Trump, och när det inte längre handlar om en sjukförsäkring utan om att bygga en mur?
För viljestarka och karismatiska politiker kan de politiska spelreglerna säkert framstå som en belastning. De är inte sällan snåriga och tidsödande. Men de är också resultatet av ett gammalt, men fortfarande pågående experiment i demokrati. Genom att respektera spelreglerna garanterar vi inte bara att minoriteten är trygg från majoriteten, vi garanterar också att experimentet fortsätter en tid till.
Demokratin är krånglig. Den tar tid, och den går inte alltid raka vägen till målet. Ibland går den bakåt, och andra gånger fungerar den inte alls. Men den är det allra finaste och allra viktigaste vi har, och därför är det fortfarande viktigare att saker och ting görs på rätt sätt, än att vi får precis som vi vill. Och det gäller oavsett om du råkar vara premiärminister, president eller general.