Imorgon är det den 22 juli. Det är på dagen sju år sedan terrorattentatet i Norge, och ledarsidan har under veckan haft en serie texter på ämnet och idag är sista delen. För en vecka sedan var den första, och i den fanns en uppmaning. Att det vi aldrig får göra är att se tillbaka på den 22 juli 2011 och tänka att det var en skrämmande engångsföreteelse.
Även om terrordådet den 22 juli 2011 var det värsta som inträffat i Norden, så är Anders Behring Breivik långt ifrån ensam i sitt mål och sin intention. De vars åsikter står utanför grundläggande demokratiska värderingar har som tillvägagångssätt att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad.
Sådana är den extrema nationalistiska ideologins anhängare. De stannar inte för något för att uppnå sina mål. Hot, våld, till och med mord är för dem nödvändigheter för att uppnå ett större syfte. Ett enskilt terrordåd är inte ensamt i sitt hatiska sammanhang.
Normaliseringen av rasism och nazism är ett av mänsklighetens största misstag historiskt sett. Och det sker igen just nu. När arrangörerna hänvisade till yttrandefriheten när man tillät den högerextrema tidningen Nya Tider ställa ut på Bokmässan. När SVT faktagranskade Nordiska Motståndsrörelsen när de förnekat förintelsen. När Almedalens ledning menade att provokationer kommit från “båda sidor” när nazister attackerat personer i Almedalen.
Det finns faktiskt åsikter som aldrig kan tillåtas bli legitima att tycka. Det går inte att förbjuda åsikter, men det måste gå att motverka normaliseringen av dem. Att det skulle finnas en hudfärg, kultur eller religion som är överordnad andra är en sådan. Den är oförsvarbar och kan aldrig accepteras som en åsikt bland andra.
Det är självklart medias och stora inflytelserika aktörers ansvar, men det ligger också på oss alla att aldrig tolerera främlingsfientlighet, rasism och nazism. Ja, i Almedalen fanns det de som gick fram och tjafsade med nazisterna. Vissa såg på, andra gick därifrån och sa “Det är ju det här de vill. De vill få uppmärksamhet. Man ska ju bara ignorera dem.”
Självfallet vill nazisterna ha uppmärksamhet. Men det är inte farligt att belysa deras äckliga ideologi, så länge den aldrig legitimeras. Det lär vi ut i skolan av just den anledningen att historien lärt oss att det dummaste vi kan göra är att just ignorera. Titta åt ett annat håll. Vara tysta.
Och många tystnar när de är rädda. Men någonstans måste vi fundera på vad som är mest skrämmande. Det är av oro inför framtiden många också vägrar tystna. Trots att de får sin existens kritiserad, trots att de mottar hot, trots att de förlorat nära och kära eller själva varit nära att mista livet.
Det allra viktigaste vi som lever nu kan göra, både för att hedra offren för hatet och för att förhindra ytterligare attacker, är att berätta. Vi måste berätta om vad hatet leder till, att det alltid finns i ett ideologiskt sammanhang som bokstavligen är livsfarligt. Och när de åsikter som bland andra Anders Behring Breivik står för nu normaliseras så måste vi protestera. Tystnad är inte ett alternativ.