Nu på söndag är det sju år sedan terrorattacken i Norge den 22 juli 2011. I och med det har ledarsidan i Piteå-Tidningen en följetång denna vecka kopplat till just det där attentatet, vad som föranledde det, och hur vi ser till att det inte händer igen. Det här är tredje delen.
Anders Behring Breivik genomförde sin attack för att marknadsföra sitt manifest, där han plitat ner hur feminism, mångkultur och islam är den vita rasens största hot. Breivik beskriver hur han tänker att förespråkare av jämlikhet, som han kallar kulturmarxister, kommer att leda Europa till undergång. Precis som många andra högerextremister fick Breivik sin världsbild bekräftad av likasinnade på internet, i forum där rasism och homofobi frodas.
Samma typ av sajter levde Anton Lundin Pettersson på, som flera år efter Breiviks attentat gick in på en skola i Trollhättan här i Sverige i syfte att hugga ner så många icke-vita som möjligt. I dessa mörka hörn av internet bekräftas hela tiden bilden av islam, invandring och mångkultur som samhällets största fara.
Jag brukade ibland tänka på det, för när morden i Trollhättan ägde rum jobbade jag som resurs på en förskola i Östersund. Där fanns en ensamstående mamma från Nordafrika som hade ett så himla gulligt och snällt barn. De hade båda två de varmaste leenden jag sett någon människa ha.
Mamman jobbade ett par kvarter bort, och hämtade sedan barnet på förskolan när arbetspasset var slut. Barnet blev glatt när mamman kom, men kunde bli ledsen över att behöva gå hem för att hen var mitt i leken med sina vänner. Som många ungar blir, när mamma eller pappa kommer för att hämta.
“Är det denna mamma och detta barn som Breivik och Pettersson anser vara samhällets största fara?” tänkte jag då. För min bild av vad som är samhällets största fara, och som man lärt sig sedan man var liten, är just mördare och terrorister. Men vi har olika verklighetsuppfattning, jag och de rasistiska extremisterna.
Det handlar givetvis om värderingar. Vad ens föräldrar lärt oss, och hur mycket vi tagit in av det vi lärt oss i skolan om vad hat kan leda till. Men det beror också på de sammanhang vi befinner oss i. När jag går in på Facebook får jag upp de statusar och bilder som Facebook misstänker att jag vill se. Jag får riktade annonser på Instagram, utifrån vilka konton jag följer och de bilder jag brukar gilla.
Jag försöker förhålla mig medveten om detta. Att internet är en marknad designad för att jag ska få just det jag vill ha när jag brukar den. Men extremisterna på nätet, som hela tiden får upp rasistisk propaganda och hat som göder ännu mer hat, är istället övertygade om att sanningen finns i deras bubbla på nätet, och att alla etablerade nyhetskällor bara är politiskt korrekt “kulturmarxistisk” media.
För att motverka att rasismen och hatet får fäste på nätet måste skolorna lära ut källkritik. Detta görs redan och jag, som ändå är relativt ung, kan märka hur barn idag är bättre på detta och lär sig mer om det i skolan än min generation, vilket är så oerhört viktigt. Alla som uttalar sig rasistiskt på nätet kommer inte att bli massmördare. Men en liten procent sitter framför skärmen, beställer vapen, och förbereder sig för attack.