Nu på söndag är det sju år sedan massakern i Norge den 22 juli 2011. I och med det kommer ledarsidan i Piteå-Tidningen ha en följetång denna vecka kopplat till just det där attentatet, vad som föranledde det, och hur vi ser till att det inte händer igen. Detta är del 2.
Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek alla vi andra kan visa. Så sades det efter massakern på Utöya den 22 juli 2011. Det finns de vars liv slocknade den dagen. Det finns de vars engagemang slocknade i samband med det. Sorg är något väldigt individuellt och de som valde att försvinna från politiken måste respekteras även om det såklart är terroristens önskan.
Det är naturligt att bli skakad, traumatiserad och rädd när någon riktar ett vapen mot en och skjuter. Det är däremot inte naturligt att rikta ett vapen mot barn och skjuta. Att vara politiskt engagerad ungdom gick från att vara ett kul fritidsintresse till att vara på liv och död den dagen.
Jag hade vänner på plats på Utöya som förlorade sin partner, sin vän, sitt syskon. Det är inte begripligt. Det är inte greppbart. Att ena stunden sitta och spela gitarr i gräset. Förälska sig och smyga iväg. Bada om dagarna. Dansa om kvällarna. Nästa stund höra skotten avlossas och känna kulorna vina precis intill kroppen. Se den där kärleken falla till marken. Bokstavligen springa för livet.
Offren var barn och unga vuxna. Få av dem hade några högre uppdrag i Arbeiderpartiet. De flesta var helt enkelt ungdomar som gått med i en klubb. Politik är det gemensamma intresset, men i ungdomsförbunden sker så mycket annan social aktivitet. Fotbollsturneringar och filmkvällar. Sådant som unga gör när de samlas i grupp.
Hade syftet enbart varit att skada Arbeiderpartiet kortsiktigt hade gärningsmannen kanske riktat in sig på statsministern. Men bomben i Oslos regeringskvarter var närmast en avledande manöver. Gärningsmannen var så pass klyftig att om man på riktigt vill skada demokratin långsiktigt, då är det inte enskilda ministrar man ska rikta in sig på. Det är ungdomen.
Om man lyckas skrämma bort unga från sitt samhällsengagemang, från den politiska debatten, från partier som står upp för det mänskliga värdet och sammanhållning, då ser framtiden för demokratin snabbt mindre ljus ut. Det visste Anders Behring Breivik och hans dåd lyckades på många vis.
Men det skapades också en starkare motkraft. Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek alla vi andra kan visa tillsammans. AUF och de andra demokratiska partiernas ungdomsförbund fick en stor tillströmning av medlemmar och året därpå, på årsdagen av massakern, var en stor minnesstund i Oslo.
Utöver starka och känslofyllda tal som hölls, så spelade även flera artister. Bland de som uppträdde fanns svenska sångerskan Laleh. Hon sjöng den låt som kom att bli förevigt förknippad med det där attentatet. Some die young. Låtens text, fritt översatt av mig, går ungefär såhär: Jag ska berätta din historia om du dör. Jag ska berätta din historia för att hålla dig vid liv så gott jag kan.
Det är ett löfte vi är fler som tänker hålla.