De små skillnadernas narcissism
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett svar på detta är att ingen har framgång enbart på den visionära kraften. Folk stödjer inte rörelser som svamlar om framtiden, utan vill ha hjälp att lösa konkreta vardagsproblem. Ibland säger vi oss vilja ha mer pondus av politikerna, men när det väl kommer till kritan så röstar vi på ganska välartade typer.
Och den som försöker greppa folks spontana känslor och göra politik av dem - som Sverigedemokraterna - så blir de sällan uppskattade. Folk vill ha det som är nyttigt, inte söndagsskolepredikningar. De backar gärna upp tankegångar om paradistillvaron i ett framtida himmelrike, men först om vägen dit är stensatt med välfärd, med vård och omsorg, ett bättre liv.
Gärna politiska drömmar, men först en lösning av vatten- och avloppsfrågor, bra skolor, kollektivtrafik, och trafikleder.
Visioner är bra, men bara de också kan bli lite köttiga.
Att partierna drar mot mitten beror på en mycket enkel marknadsanalys. Väljarna röstar inte på extrema partier. Den som vill ha röster (som ofta är ganska bra att ha i en partiverksamhet) måste lägga sig mittåt. De måste visa sig vara "normala". Men det som händer när alla blivit normala är följande: De partier som finns i mitten måste också tala om för väljarna på vilket sätt de skiljer sig från de andra mittensyskonen. De måste ha något som bryter av - utan att äventyra deras normalitet. Det är därför partierna grälar med varandra trots de små skillnaderna. När finansminister Borg och finansministerkandidat Östros brakar samman kan man tro att det är ett nytt världskrig på gång. Men egentligen är deras respektive budgetförslag ganska likartade. Det finns ingen större skillnad i den kortsiktiga färdriktningen, det är mer en fråga om medel än om mål. Så varför grälar de ändå, trots likheten?Det beror på de små skillnadernas narcissism. Narcissism är ett tillstånd av självförhärligande där de egna bristerna förträngs och den omgivande världen föraktas och kritiseras. Narcissisten blir självupptagen och egoistisk. Och den som är självcentrerad blir extra uppjagad av att folk i närheten liknar dem själva. För att stärka sin egen självkänsla tenderar de att överdriva skillnaderna gentemot omvärlden.
Det är ungefär så partierna fungerar. Deras inre mobilisering kräver att det finns ett "det andra" som de kan frukta om natten och hata om dagen. Dessutom behöver de tydliggöra skillnaderna så att omvärlden stärks i sin politiska tillhörighet. Väljarna mobiliseras av att partierna uppvisar starka kontraster. Inom ramen för normaliteten. Sossar behöver därför Maud Olofsson att skrämmas med, precis som allianspartierna använder Mosamånatrenden i sin propaganda. Jämför gärna med Allsvenskans fotbollslag. Utifrån sett är det svettiga karlar som springer omkring med fjolliga tröjor och jagar en läderkula. Det är en Pridefestival på steroider. Och deras supportrar sitter på läktarna som apor på ett berg inför åsynen av en skottkärra med bananer. De behandlar varandra som vore de Allierade och Axelmakterna under andra världskriget. Trots att dessa fotbollslag ur Europeisk synvinkel befinner sig ungefär på division 3-nivå så är deras supportrar beredda att döda för deras skull. Det har helt enkelt med psykologi att göra. Således. Det är inte reellt sett så stora skillnader mellan blocken. Båda sidor försöker visa väljarna att de inte tänker ställa till med några äventyrligheter. Sossarna försöker bibehålla sin saneringscred från Perssontiden och allianspartierna vill visa att de inte tänker ställa till med kaos på samma sätt som sjuttio- och nittiotalets borgerliga regeringar. Alltså. Vi väljare vill ha normala partier som sticker ut. Är det därför vi, i våra mörka stunder, tycker oss representeras av plattfötter? Vilket alltså beror mest på oss själva.