Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs) är rätt intressant. Men mer intressant är hur debatten utvecklades. Eller urartade.
Boken hade kunnat ge debatt om hur den mediala dramaturgiska gatuteaterstekniken skapar verklighetsbeskrivningar som oftast är vinklade på ett eller annat sätt. Att ”Based on a True Story”-journalism är underhållande, men inte sanningssägande.
Det hade kunnat hjälpa oss att skilja på ”journal-ism” istället för ”journal-istik”.
Det förra är ett historieberättande med en ideologisk slagsida, det senare är mer ”vetenskapligt” i sin ambition att berätta hur det verkligen är.
Journalismen berättar hur profithungriga vårdbolag tvingar personalen att väga blöjor, eftersom det är rubrikvänligt. Journalistiken berättar istället om fram- och baksida av rationaliseringar i det välfärdsindustriella komplexet, där blöjvägning inte är konstigt.
Gissa vilken bild som lever kvar hos publiken? Och memetiskt biter sig fast i debatten? Det anekdotiska, eller det faktamässiga?
Ingenting i Hanne Kjöllers framställning påverkas av att hon (i den första upplagan av boken) har haft några faktafel. Den typen av angrepp är bara dementimaskinstaktik för att slippa ta tag i det hon sätter fingret på, att medierna tillverkar verklighet och inte speglar verklighet.
Därmed är det inte Kjöller som borde bli idiotförklarad, utan en stor del av den kommentatorsflock som undvikit att ta upp huvudfrågan. Vilket å andra sidan inte borde förvåna oss, om vi inser att mediernas uppgift, som sagt, är att göra verkligheten mer uppseendeväckande än den egentligen är.
Det finns en huvudkrympartendens i medierna, skulle man kunna sammanfatta Kjöllers tes. Debatten om boken visar att så är fallet.
”Vad har egentligen Hanne Kjöller för människosyn”, blir bättre rubrik än ”Bok diskuterar hur medierna förhåller sig till sanningsbegreppet”.
Det drev som Hanne Kjöller utsatts för beror också på hennes egen idealistiska uppfattning om att medierna har ett uppdrag som sanningens riddarvakter. Men att detta uppdrag tillfälligt satts ur spel.
Kanske hade hon klarat sig bättre om hon accepterat att medierna är en del av upplevelseindustrin och har i uppgift att engagera publiken genom intresseväckande historier. Inget mer.
Det är ingen skillnad på det som nyhetsmedierna ägnar sig åt och det som exempelvis ”Solsidan” åstadkommer. De presenterar olika varianter av verklighetsnära berättande.
Således. Någon diskuterande granskning av de självutnämnda granskarna blir inte av.
Men här finns ett folkbildningsuppdrag. Alla mediekonsumenter måste inse att det som rapporteras i medierna med all sannolikhet inte är sant, utan att för den skull vara ljug. Och vi bör ta oss an de mediala huvudkrymparna genom att stärka oss själva. Bättre det än att gnällande moralisera över att medierna försöker vara duktiga sagoberättare.